Timmar, veckor, månader – episoder under dödens port
Nationalteaterns Tunnit, viikot, kuukaudet visar hur högröstad sorgen kan vara. Pjäsen lyfter fram anhörigperspektivet men Timo Tuominens starka rollarbete är den stora behållningen i det fragmentariska dramat.
TEATER
Reko och Tina Lundán, Kati Kaartinen, Jussi Tuurna: Tunnit, viikot, kuukaudet.
Regi: Tuomas Rinta-Panttila. Manus och sångtexter: Kati Kaartinen. Musik: Jussi Tuurna. Komposition: Tommi Asplund, Esko Grundström, Ville Leppilahti, Jussi Tuurna. Scenografi, ljus och videoplanering: Teemu Nurmelin. På scenen: Petra Karjalainen och Timo Tuominen. Premiär på Nationalteatern 24.9.
Cancer är ett tema som stigit fram i offentligheten den senaste tiden. Beate
Grimsruds Jag föreslår att vi vaknar (2019) och Kristina Sandbergs En ensam plats (2021) publicerades i Sverige. Många minns Milja Sarkolas regi av Johanna Thydells ungdomsbok I taket lyser stjärnorna som spelades på Lilla Teatern år 2012.
På finskt håll berördes många av Reko och Tina Lundáns bok Viikkoja, kuukausia från 2006 om regissören Lundáns hjärncancer och död. Lundán var 37 år när han dog.
Collage med text, foto, sånger
Nationalteatern sätter nu upp Tunnit, viikot, kuukaudet (Timmar, veckor, månader), Kati Kaartinens dramatisering som baserar sig på Viikkoja, kuukausia och i någon mån på Tina Lundáns Ensimmäinen kesä (Den första sommaren). Uppsättningen är en samproduktion med Tampereen Työväen Teatteri.
Kati Kaartinen, som också står för sångtexterna, och regissören Tuomas Rinta-Panttila har arbetat fram en iscensättning av paret Lundáns tid tillsammans under sjukdomstiden. Duon tar fasta på avsnitt ur Viikkoja, kuukausia som läses högt av Petra Karjalainen – som spelar Tina Lundán, sånger som framförs både som solonummer av Karjalainen och Timo Tuominen – som gör Reko Lundán. Bakväggen utgörs av videoprojektioner (av Matias Koivuniemi), collage med foton ur familjealbum och senare tagna bilder av skådespelarna i rollerna som Reko och Tina Lundán.
Timo Tuominens rollarbete
Timo Tuominen gör en oslagbar roll som Reko Lundán. Publiken kan se honom förvandlas, från en man med den habitus Lundán hade som frisk – en reslig och vig man mitt i livet – till en sluten, plågad, sned och döende man. Ibland kan livet te sig som en tragedi och bli ett drama i sig. Tuominen visar upp ett rollarbete lika trovärdigt som livets förlopp är osannolikt.
Kati Kaartinens Tina Lundán lyfter fram anhörigperspektivet. Parets många gräl kan kanske chockera någon, men det är trovärdigt på grund av deras utsatta situation och på att de är i det skede av livet då man så att säga ofta grälar sig fram (dramat bygger ju också på, som det heter, en berättelse ur livet).
Kaartinens rollarbete är mer statiskt än Tuominens. Det må vara att hennes vårdarroll implicerar mycket ilska men det blir problematiskt då varje förändring i känsloläget signaleras av ett höjt tonläge. Också sånger med ett lyriskt anslag ropas fram så att den nedtonade sorgen aldrig riktigt får komma till tals, som till exempel i ”Jos onnea on”, Om lyckan finns.
Skådespelarna, och stundtals musikerna som sitter med på scenen, badar i ett varmt sken. Videoprojektionerna är i ett tekniskt blåljus. De skulle försvara en plats som ett inslag, men som ständigt närvarande irriterar de eftersom de stjäl fokus, samma bilder bildar nya collage i en strid ström.
Om det är något coronatiden lärt oss, är det att fysisk närvaro alltid slår skärmens trollbindning. Också fast närvaron kräver mer tålamod av oss.
Nationalteatern har gjort en fragmentarisk pjäs av en livsberättelse som tagit slut i förtid, dramat går hand i hand med verkligheten.