Statligt hobbystöd fördelas ojämnt
Borgå ville ha 300 000 euro för att ordna gratis hobbyer för barn, men Regionförvaltningsverket beviljade bara en tredjedel av det. ”Vi har varit tvungna att skära ned i utbudet”, säger stadens samordnare.
Alla barn har rätt till en hobby – ungefär så kan man sammanfatta syftet med den nya så kallade Finlandsmodellen.
Sommaren 2020 lade regeringen fram ett förslag för hur barn i anslutning till skoldagen skulle få utöva idrott och kultur utan kostnad. Modellen testades i våras, och det här läsåret har hobbykavalkaden vind i seglen. Av 33 svensk- och tvåspråkiga kommuner på fastlandet är det bara två som inte deltar: Sjundeå och Mörskom.
”Tyvärr”, skriver Mörskoms kommundirektör Sam Vuorinen till HBL.
”De sista stegen i byggandet av den nya timmerskolan och -idrottshallen har varit prioriteten. De orsakade tidspress för oss alla före sommaren. Kommunen har haft brist på resurser för att söka understöd.”
Vuorinen tillägger att kommunen har för avsikt att hoppa på tåget nästa år. Just nu får Mörskombarnen uppge vad de helst skulle göra efter skoldagen.
Men inte heller bland de kommuner som redan fått statligt stöd är stämningen på topp. Pia Angeria, samordnare för Borgåmodellen, är överraskad över den summa som Regionförvaltningsverket RFV beviljat.
Staden med drygt 50 000 invånare hade velat ha 300 000 euro för hobbyerna det här läsåret. RFV ansåg att 100 000 euro fick duga.
– Vi hade större och mångsidigare planer. Nu har vi varit tvungna att skära ned i det planerade hobbyutbudet, säger Pia Angeria.
Borgå erbjuder i år gratis hobbyer vid 14 av stadens skolor. Om alla platser fylls deltar en fjärdedel av eleverna i en klubb. Långt ifrån alla, vilket regeringen eftersträvar.
– Ganska få grupper är fullbokade, trots att vi skapat dem enligt barnens egna önskemål. Kanske för att eleverna inte gillar det som erbjuds, för att klubbarna inte passar deras schema eller för att de inte märkt att det finns gratis hobbyer.
Kommunens egen satsning viktig
Räknat per invånare fick Borgå mindre pengar än övriga nyländska kommuner. Landskapets största anslag trillade ned i Lappträsk och Grankulla.
Så varför får inte kommunerna pengar enligt antal invånare?
– Det avgörande är hur mycket kommunen satsar på modellen. Vissa har engagerat bara en skola eller årskull. Då får de en mindre summa pengar, säger Jukka Moilanen, planerare på Regionförvaltningsverket i Södra Finland, och en av dem
som fattat beslut om finansieringen.
Borgå är inte ensamt om att inte få så mycket pengar som staden önskat, tillägger Moilanen.
– Vi har inte kunnat bevilja så stora summor som kommunerna sökt.
Också på nationell nivå finns stora skillnader. Nyland får det här läsåret i snitt 3,14 euro per invånare medan Österbotten får mer än dubbelt så mycket: 8,37 euro.
Till exempel Malax med runt 5 500 invånare förfogar över 130 000 euro, medan Kyrkslätt med 40 000 invånare inte ens får en tredjedel av det: 40 000 euro.
Hur kommer det sig?
– Vi diskuterar praxis på nationell nivå, men det stämmer att det förekommer regionala skillnader. Det kan bero på att Nyland är tätare befolkat och att skjutsar inte kostar lika mycket. Men också försäkringar, lokaler och redskap innebär extra utgifter, säger Moilanen.
Han får medhåll av Tiina Kivisaari, direktör med ansvar för idrott på Undervisnings- och kulturministeriet.
– Kommunernas uppgift är i första hand att tillmötesgå barnens önskemål. Så om barn i låt oss säga Malax önskar hobbyer som kräver specialutbildade ledare, som dramaeller musikklubbar, kostar det mer än andra hobbyer.
Det ministerium hon företräder sätter upp riktlinjer som de sex regionförvaltningsverken i landet följer när de bedömer ansökningarna.
– Jag tror att orsakerna är rent praktiska, säger Kivisaari.
Hon betonar att Finlandsmodellen är ett statligt stöd, inte en statsandel. Skillnaden är att stöd beviljas enligt hur väl ansökan gjorts, medan andelar fördelas enligt antal barn.
Med andra ord har de kommuner som lyckats bäst med sina ansökningar fått mest stöd.
Vi har sett flera gånger under coronaepidemin att regionförvaltningsverken gjort olika bedömning i ett liknande läge. Varför kan det inte vara fråga om det även nu? – Jag har inte läst ansökningarna men jag litar på att RFV fattar bra beslut. Vi ger riktlinjerna för ansökningarna och de måste följa dem. De kan inte hitta på egna kriterier.
Angeria, Moilanen och Kivisaari enas i hoppet om att Finlandsmodellen inte bara är här för att stanna, utan att den får än mer luft under vingarna framöver.
– Islands hobbymodell har varit en förebild för det här projektet, säger Pia Angeria på Borgå stad och fortsätter:
– Där har de sett en rejäl nedgång i våldsstatistik och i hur mycket droger, tobak och alkohol ungdomar använder. Det ska sägas att resultaten kommer först efter en längre tidsperiod. Det är viktigt för att åtgärda till exempel psykisk ohälsa som är ett växande problem i vårt land.
Tiina Kivisaari är aningen nervös. Hon vet att Finlandsmodellen står och faller med regeringens välsignelse.
– Det vore jättebra om vi fick mer pengar än nuvarande 14,5 miljoner euro. Men jag tror inte det kommer att öka mycket i alla fall. Budgeten är väldigt tajt.
Även om Hanna Kosonen (Centern) oftast ses som kvinnan bakom Finlandsmodellen, är faktum att liknande projekt redan startats upp under Sampo Terhos (Blå Framtid) och Sanni Grahn-Laasonens (Saml) tid på ministerposten.
För Tiina Kivisaari tjänar det som bevis på att politiska partier är överens om att Finland behöver vika skattepengar för barns hälsa och välmående.