Polens själ?
"Hur behålla sin originalitet som ett nationellt och europeiskt land i skuggan av de stora grannarna?"
Ett stort Economic Forum XXX ägde rum i september detta år i staden Karpacz i Polen. Svarta bilar hämtade dussintals politiker, ekonomiska opinionsbildare och forskare till bergshotellet Gołębiewski. Detta massiva centraleuropeiska seminarium omfattade 471(!) diskussioner, allt från identiteter till energiförsörjning.
Jag deltog i en stor panel om europeisk kulturell identitet, och talade om aspekter, som förenar oss. Polska historiker lyfte genast upp den polska själen, religionen, ruralismen och lokala traditioner. Jaså, tänkte jag. Polens själ?
Det tycks vara acceptabelt att tala om nationernas själ igen. En vecka senare diskuterades Europas själ i Berlin, på ett möte ordnat av Europas Kulturparlament. En konkret kris förutsätter abstrakta föreställningar. Själpratet har en lång historia. Dess rötter går tillbaka till 1700-talets upplysning och 1800-talets nationalism.
Själens synonym är ande (das Geist). Redan i De l’esprit des lois (1748) ansåg Montesquie, att lagar och sociala institutioner uppstod som ett resultat av speciella lokala kulturella arrangemang. Han lanserade begreppen allmän ande (esprit général) och nationalanda (esprit général de la nation).
Efter den franska revolutionen, inspirerad av tysk romantik, upptäckte ryska intellektuella ”den ryska själen”. Trots otaliga försök var det svårt att gestalta begreppet, även om de ledande författarna Dostojevskij och Tolstoj försökte. Ryssarna började se sig som en annorlunda nation och utnyttjade situationen politiskt. Ryssland kan inte förstås med förnuft, blev en välkänd slogan.
Många andra europeiska nationer fann sin själ på 1800-talet. Tron på en nationalanda blev stark även i Finland. Statsfilosofen J.V. Snellman talade ivrigt för den nationella andan. Det blev hans viktigaste mission, och språkpolitiken spelade en viss roll. Det gällde att aktivera och civilisera folket. Nationalandan skulle genomsyra all politik och kultur.
Polens själ då? Enligt Zdizislaw Mach, professor i sociologi i Krakow, fortsätter polackerna att bygga sin identitet med hjälp av nationalandan. Tron på en unison historisk erfarenhet och ett gemensamt själsligt ursprung förenar folket. Polen har formats av sin tragiska historia och är ”en annorlunda nation” på grund av sitt språk och sin religion. Oavsett var gränserna finns – en polack är alltid polsk även om hen inte bor i landet.
Det här var centralt i kollegernas teser. Den polska historien konstruerades på 1700- och 1800-talen. En rad segrar och förluster skapade en stark känslomässig gemenskap. I sina motgångar har Polen varit en moralisk vinnare, tack vare sin starka själ. Det messianska budskapet betonar landets förmåga att överleva kriser.
Tyvärr, bilden av Polen är snäv i Finland. Landet är dåligt känt. Det är synd, eftersom Polen genomsyras av intressant historia. För den urbana resenären är de polska städerna ett måste, ofta med tyskt ursprung. Det är mycket som förenar våra länder, inte minst denna ”nationalanda”. En grundläggande fråga är: hur behålla sin originalitet som ett nationellt och europeiskt land i skuggan av de stora grannarna?
Det heter att det som sker stort sker tyst. Kanske också i mörker. Politikjournalistiken letar under lyktan i stället för där arbetsmarknaden har tappat nyckeln till arbetsfreden.
Det finns ett hot mot det ekonomiska postpandemiska uppsving som forskningsinstituten unisont förväntar sig.
Under ytan pågår nämligen en maktkamp som av någon anledning nästan helt går under den mediala radarn.
Det började med att näringslivets EK och skogsindustrin drog sig ur rikstäckande kollektivavtal enligt den modell som gällt sedan slutet av 1960-talet.
I våras hakade den viktiga teknologiindustrin på och förkunnade att man inte längre sluter riksomfattande kollektivavtal.
Det nya är inte frånvaron av centralt slutna avtal. Vi har tidigare gått den förbundsvisa vägen ett antal gånger – med rätt dyra lösningar som resultat.
Men här finns annat nytt: En smygande revolution med kraftigt borgerliga förtecken.
Den följer en smart plan som borde ligga i öppen dager för den som vill se den och tycker att det är av vikt att veckla ut den (vilket tydligen vare sig ekonomi- eller politikjournalistiken har ansett, bevakningen är mycket blygsam).
Så här ligger landet:
Kollektivavtalen inom teknologiindustrin löper ut den sista november. Observera: Det är nu oktober, inga förhandlingar pågår.
Planenligt – ur teknologiindustrins synvinkel.
För att förstå detta måste vi hålla reda på två organisationer med nästan likadana namn.
Teknologiindustrin rf är den part som har slutit de gällande avtalen med industrifacket.
De här industribossarna satte hälarna i marken i ett tidigt skede.
Men för att det skulle se snyggare ut grundade man i våras Teknologiindustrins arbetsgivare rf som eventuellt skulle vara den part som förhandlar med industrifacket, med tjänstemännens Pro och de högre tjänstemännens YTN.
Det klingar torrt det här. Men häng med, för vi genomlever historiska tider. Varför eventuellt? Det är här det geniala kommer in. Företagen inom teknologisektorn ska nämligen själva få välja om de går med i den nya organisationen – i akt och mening att sluta helhetsavtal.
Det har varit trögt före i den här nya portgången. Lite siffror: Teknologiindustrin rf har 1 600 medlemsföretag. Knappt 400 av dem har gått med i den nya "rf" – alltså den som ska förhandla om allmänbindande avtal på riksnivå.
EK:s Jyri Häkämies satt för några veckor sedan i tevens A-studio och höll god min. Vi ska vänta, sa Häkämies, jag tror nog att vi får tillräckligt med företag som går med. Det tror inte jag. Det är helt enkelt inte meningen.
Manövern i sig är skickligt planerad. Vad ligger mera i tiden än att medlemsföretagen får välja?
Den nya föreningen godkänner nya medlemmar nästa gång den 27 oktober.
Jag tror inte att industrifacket får jubla – då heller. Man kommer sannolikt inte upp till minst hälften av branschens företag.
Och vad händer då? Jo, säger industrifacket, då fortsätter gamla avtal att gälla tills nya har förhandlats fram. Gammal praxis, säger de gamla fackliga rävarna och de borde ju veta.
Men från den nya föreningens sida säger man – via sin vd Jarkko Ruohoniemi – att den gubben minsann inte går (HS 27.9.2021). Och varför inte? För att den nya föreningen inte är den part som har slutit de gällande avtalen. Ridå!
Om de gamla avtalen inte längre gäller från och med den 1 december fälls alla avgöranden efter det från fall till fall på – tadaa – lokal nivå.
Man har nått målet, via en i det närmaste sataniskt skicklig taktik.
Herr Riku Aalto i industrifacket som har varit med länge får inte längre vara med. Den lokala nivån är inte hans.
Nu kommer naturligtvis inte de centrala facken att acceptera att man inte längre sitter med hållande kort.
Återstår strejkvapnet om inte teknologiindustrin lämnar sin obstinata position.
I slutändan – eller snarare i mitten av processen – kan till exempel transportfacken låta fartygen stå i hamnarna när exporten väntas dra som mest.
Arbetsmarknaden hör till de mera svårtolkade marknaderna eftersom den egentligen inte är en marknad utan en form av kartellmodell.
Därtill är det här ett gäng som kan det här med att sitta länge med spelkorten mot bröstet och vänta ut den andra.
Det finns alltså en möjlighet att också teknologisektorn kan komma överens utan att arbetsfreden rubbas.
Men ponera att kollisionen blir total. Att arbetsgivarlägrets revolution vid ritbordet blir verklighet. Att denna viktiga sektor över en natt störtas in i lokala förhandlingar med idel ovana parter.
De lokala avtalen ska i så fall skulpteras fram ur arbetsmarknadens urberg: de inkomstpolitiska helhetslösningarna.
Vad gör man i så fall på den politiska planhalva som i drygt ett halvsekel har låtit arbetsmarknadens parter utforma centrala delar av vår välfärdsmodell?
I teorin kan man tänka sig att några partier anser sig befriade från överenskommelsen att inte blanda sig i arbetsmarknadsfrågor.
Det skulle i så fall betyda att man försöker spänna riksdagen för delar av avtalskärran.
Inget hindrar att delar av riksdagen anser läget så förändrat att man går in och lagstiftar om hur arbetsmarknaden ska regleras.
Riksdagen har ju i princip alltid det trumfkortet.
Först ut skulle väl i så fall vara Vänsterförbundet.
Men sannolikt inte SDP. Och för De gröna är fackliga frågor perifer sektor. Och Centern? Nej, där är den fackliga meritlistan kort.
Många spekulativa om fyller luften inför den slutliga kraftmätningen inom teknologiindustrin.
Men just nu verkar rebellerna i arbetsgivarlägret ha skapat en plan som om den realiseras kan kallas för en borgerlig revolution.
Vad det faktiska utfallet blir av en lyckad kupp enligt mönstret ovan är som det brukar heta en helt annan sak.
Stort sker nu för tyst.