Sportwashing på hög nivå
”Finland ställer sig, sin vana trogen, mer pragmatiskt till frågan och ser idrottaren främst som en anställd som inte skall blanda ihop sina personliga övertygelser med sitt jobb.”
Jag har tävlat fyra gånger i Kina i stora multisporttävlingar med de bästa internationella lagen på plats. Tävlingarna har inletts med en fabulös invigningsceremoni med uppvisningar och fyrverkerier och en mängd lokala åskådare på plats.
Sedan har vi tävlat i dagslånga etapplopp där övernattningen oftast skett på fina hotell. Efter fyra dagar av löpning, terrängcykling, paddling och klättring i oerhört vackra miljöer har tävlingen avslutas med en igen påkostad prisutdelningsceremoni.
Här har det delats ut stora prissummor till de bästa lagen och jag har själv fått stå på scenen och ta emot plakat med det finländska laget trots att vi bara slutat på femte plats. När jag sedan åkt hem med dollarsedlar i plånboken och upplevelser från Gula floden och Gobiöknen har tankar om Kinas kränkning av mänskliga rättigheter varit mycket avlägsna.
Det här är ett exempel på hur sportwashing fungerar. Nationer som förknippas med brott mot mänskliga rättigheter har länge försökt rentvå sitt rykte med att i stället rikta uppmärksamheten mot stora och fina sportevenemang som man står värd för. Sportwashing används även flitigt av företag med ifrågasättbar verksamhet för att avleda uppmärksamheten till något positivt; idrottsverksamhet som företaget sponsorerar.
För tillfället förbereder sig toppidrottare runt om i världen för ett vinter-OS i Peking och detta har inte skett problemfritt på det politiska planet. Sportwashingkonceptet har synliggjorts mycket och de flesta västerländska idrottare är medvetna om omständigheterna vad beträffar mänskliga rättigheter i värdlandet och de materiella och immateriella kostnaderna som ett OS i Kina medför. Idrottare börjar i större skala ta ställning mot detta i offentligheten och dominoeffekten är igång.
De nationella olympiska kommittéerna är mer eller mindre pressade i frågan. Skiljelinjen mellan idrotts- och utrikespolitik är här hårfin och de flesta olympiska kommittéer kan eller vill inte ta någon ställning till sportwashing eftersom det går att föra över ansvaret till utrikespolitiken och diplomatin och säga att det inte är idrottens sak att blanda sig i det. Inom Norden är man glädjande nog medvetna om att sportwashing går dåligt ihop med de nordiska värderingarna om demokrati, öppenhet och jämställdhet. Här ser jag att Norge och Danmark är de aktivaste nationerna i att reagera på fenomenet mycket tack vare protester av idrottare. Norges fotbollslag fick till stånd en enorm diskussion om bojkott inför VM i Qatar och när Johannes Høsflot Klaebo börjar tala om situationen i Kina inser idrottsledningen att situationen är ohållbar och att de måste ta en aktivare roll i frågan. Finland ställer sig, sin vana trogen, mer pragmatiskt till frågan och ser idrottaren främst som en anställd som inte skall blanda ihop sina personliga övertygelser med sitt jobb.
Hittills har man med regeln 50 kunnat begränsa idrottare att i alla fall inte göra politiska ställningstaganden på tävlingsplatsen eller prispallen men då flera idrottare bröt mot regeln under sommar-OS är nästa fråga om man skall bestraffa dem hårdare eller skifta fokus mot att förebygga dessa protester.
Jag ser det som högst väsentligt att samarbetet mellan den högsta idrottsliga ledningen och övriga nationella beslutandeorgan är så välfungerande att ansvaret inte bara kastas över till någon annan part för att man inte vill ta sig an det.
Då idrottsfältet börjar tala för en bojkott mot en värdnation som är en kärnvapenmakt och samtidigt en betydande handelspartner är det genast en så mer genomgripande fråga att den inte går att lösas av idrottaren ensam, en olympisk kommitté eller ett ministerium. Men det som är självklart är att det inte skall ligga på idrottarens ansvar att föra fram mänskliga rättigheter utan att idrottsledningen verkligen tar sig an dessa frågor för idrottarnas del.