Något behöver sägas åt Finland
”Den här boken borde vara obligatorisk läsning i alla skolor, i riksdagen och på Migrationsverket (med tillhörande obligatoriskt förhör). Alla finländare borde få lov att ta ställning till de långa tal som jaget håller till och om oss. Det vi gör, enligt honom, är att ställa rader av frågor till invandraren som alla betyder: Varför har du kommit hit?” Robin Valtiala har läst Hassan Blasims nya roman.
ROMAN
Hassan Blasim
Kelloja ja vieraita (Sāca wa-ḍuyūf) Översättning från arabiskan Sampsa Peltonen) WSOY 2021
Hassan Blasim (f. 1973 i Bagdad) kom som flykting till Finland 2004. I sitt hemland hade han arbetat med film, och blev efter att ha bosatt sig här internationellt känd som författare med böcker som översatts till flera språk, till exempel på engelska The Madman of Freedom Square (2009) och The Iraqi Christ/Irakisk Kristus (2014). Hans föregående bok är romanen Allah99, som finns i svensk översättning av Jonathan Morén. Blasim skriver fortsättningsvis på arabiska.
Hans nya roman Kelloja ja vieraita (Klockor och gäster/främlingar) är indelad i två lika långa delar. Den första heter "Eliaksen seikkailut Isis-maassa" (Elias äventyr i IS-land), och utspelar sig i Mosul, i och kring ett vackert gammalt klocktorn som har blivit ett säte för den jihadistiska terrorrörelse som nu har börjat bygga upp en stat.
Titeln och berättartekniken inger en bisarr känsla av att läsa en Tusen och en natt-liknande berättelse trots att man vet att händelserna boken talar om är näraliggande verklighet. Pojken Elias är den tidlösa sagogestalten ”fattig pojke som vet hur man klarar sig”.
Om IS i verkligheten har förbjudit rökning vet jag inte, här kan straffet i alla fall vara att bli nerslängd från ett tak; men Elias har en lök gömd i klockan som han vid behov snabbt kan stoppa i munnen för att dölja lukten. Hans bästa vän är kocken Abu Qatada, som på grund av sin stora skicklighet har blivit tvingad att laga mat åt erövrarna. Elias har fått i uppdrag att hjälpa honom. Abu Qatada berättar varje dag för honom berättelser som brukar ha klocktornets historia som bas men som på traditionellt arabiskt vis rör sig associativt och kan sluta var som helst och därifrån på nytt gå vidare vart som helst. Erövrarna är ännu mer dumma än elaka, till den grad att man inte förstår hur de kan ha lyckats med något av det de vill.
I staden finns också apotekaren Sara, som skriver dikter och har blivit tvingad att gifta sig med en av ISledarna. Hon lockar Elias med i en plan som går ut på att han ska hjälpa henne rymma och i samband med det rymma själv. Elias försöker övertala Abu Qatada med men han är motvillig. På ett skickligt sätt visar författaren på de första sprickorna i vad som i praktiken har varit ett nära far-sonförhållande. Plötsligt känns det för Elias som att berättelserna om klockan går på tomgång, och likadant verkar det kännas för mentorn när han berättar dem.
Den här mellan-raderna-deppigheten är en antydan om den katastrof som snart ska komma, trots att Abu Qatada (som i hemlighet är kristen) slutligen går med i planen för att smuggla ut några värdefulla skrifter han har gömt. På det här stadiet
Det överlägsenhetskomplex boken talar om är på ett invecklat sätt kombinerat med ett underlägsenhetskomplex. Om det finns någonting i Finland som smäller ännu högre än en prestigefylld finländare, så är det en prestigefylld utlänning.
vet läsaren att man misstog sig om man trodde man befann sig i en saga.
Infernalisk bastufälla
Bokens andra del "Sololand" utspelar sig i vad man får lov att kalla Finland, även om det namnet strängt taget inte används i texten (det användes i första delen, Abu Qatada hade bott där). Här talar en jagperson som möjligen är Abu Qatada, eller kanske Elias som vuxen. Den saken förblir emellertid på ett intressant sätt öppen.
Jaget bor i ”huvudstaden”, arbetar på restaurang och är skygg när det gäller människor och relationer till dem. En dag bestämmer han sig för att lämna sitt organiserade liv och åka upp till Sololand, som ligger högt upp i norr och är en liten stad med en förläggning för asylsökande, åt vilka han ska tjänstgöra som tolk. Detta gör han skickligt, ordnar bland annat rättshjälp åt personer som aldrig har tänkt på att de kunde få sådan, med den påföljd att jaget snart blir förbjuden av väktarna på förläggningen att längre komma dit. I stället tolkar han ute på stan, och ordnar tillsammans med en grupp asylsökande och ortsbor en middag där man ska bada bastu och bjuda på sina respektive maträtter för att försöka förstå varandra.
En infernalisk och idiotisk fälla gillrad av några finländare väntar här den ivriga gruppen, och vi får följa hur jaget kom till det fängelse han i början berättade att han sitter i.
Författaren lyckas beskriva personerna i Sololand utan att de blir stereotyper, inte heller de mest osympatiska figurerna. Den finländska läsaren får å sin sida se hur olika människor som finns i den grupp vi tyvärr tenderar att se som en homogen muslimsk massa.
Laddad med många djärva element
Vi har nu rört oss från att befinna oss i en saga, via en romanvärld och är nu i vad som delvis är en essä. Här brister något i romanens struktur. Från att ha byggt upp den så skickligt är det som om författaren nu tappar intresset för texten som roman, för att budskapet han vill få fram är så viktigt. Något behöver sägas åt Finland, sådant som plötsligt kunde hamna i skuggan genom en tätare kraftigare gestaltning.
Det dramatiska skeendet går snabbt, vilket i sig bara är en teknik som gestaltar en känsla man kan ha i de allra värsta situationerna. Men vad som inte är helt trovärdigt är hur snabbt och utan gradvisa övergångar jagets personlighet förändras, han går från att ha varit en person som inte ens potentiellt verkar kunna hata till en som talar om hat som något man behöver och får känna.
Den här boken borde vara obligatorisk läsning i alla skolor, i riksdagen och på Migrationsverket (med tillhörande obligatoriskt förhör). Alla finländare borde få lov att ta ställning till de långa (retoriska, på den arabiska språktraditionens vis) tal som jaget håller till och om oss. Det vi gör, enligt honom, är att ställa rader av frågor till invandraren som alla betyder: Varför har du kommit hit?
När författaren på ett obestämt sätt talar om Pohjola (Norden) på ett sätt som samtidigt vill ringa in Finland, blir metaforen ändå för lös. Det här tänker jag inte i egenskap av finländare som vill försvara (det värsta) i fosterlandet, utan som litteraturläsare.
När det gäller de frågor boken fokuserar på finns det en stor skillnad mellan oss och till exempel Sverige: vi har under lång tid varit koloniserade, även om det nu är ganska länge sedan. Det överlägsenhetskomplex boken talar om är på ett invecklat sätt kombinerat med ett underlägsenhetskomplex. Om det finns någonting i Finland som smäller ännu högre än en prestigefylld finländare, så är det en prestigefylld utlänning.
Det här är marginella invändningar, som blir oundvikliga i en bok vars författare har vågat ladda den med så många djärva element.
Slutligen är jag fascinerad av översättaren Sampsa Peltonen, hans sätt att väva in mycket olika språkliga register i en och samma mening.