Inte ofta, inte alla – att leva med osäkerheten och hoppet
När jag läser Gunilla Bergströms God natt, Alfons Åberg! och kommer till pappas lugnande replik "Lejon finns inte ofta i garderober" genomfars jag alltid av en känsla av tillfredsställelse. Svårt att bättre sammanfatta livets fundamentala osäkerhet och den delikata balansen mellan trygghet och fara i ett nordiskt ganska stabilt samhälle. För det fiktiva barnet Alfons, och för barnet som får sin godnattsaga om den lilla pojken som har svårt att somna, räcker det för det mesta att den vuxna med auktoritativ röst förkunnar "inte ofta" som svar på en fråga ställd kring barnets enkla metafor för fara.
Men Alfons pappa vet, liksom jag, att den gång det sen finns ett lejon i garderoben går det illa. Vi får härbärgera den insikten bäst vi kan. Bilar kör inte ofta över små barn på övergångsstället. En kula från en skottlossning mellan gängmedlemmar träffar inte ofta en tolvåring som är ute och rastar hunden. Men det händer.
En annan genial passus, långt mera uppmuntrande också för oss orosbegåvade, finns i den tyska barnboksförfattaren och bildkonstnären Janosch' Mamma, var kommer barnen ifrån? (Valentin Förlag, 1993). Janosh som i år fyllt 90 uppvaktade vi med en artikel redan för två veckor sedan, men den här sexualupplysningsboken är värd att titta närmare på (och ge ut på nytt).
Den handlar om vardagen i en musfamilj med många barn. Här finns otaliga läckra scener, som när musflickan Tittut får sin första kärlekskyss av mullvaden Didde Nyman, en extremt cool typ med mörka glasögon. (Han har av bilderna att döma nedsatt syn och kyssen är hans tredje):
"Han höll henne otroligt vant och sa: 'Jag är en fena på att kyssas, va?'
Himlen snurrade. Marken gav vika och om Didde Nyman inte hade hållit Tittut i sina starka tassar hade hon sjunkit genom jorden.
'Ja', viskade Tittut med yttersta ansträngning, och Didde Nyman sa: 'Det säger alla i hela skolan.'
Då hämtade sig Tittut igen, och de fortsatte vägen fram."
De kommer alldeles för sent till musskolan där man just har räkning. Sen blir det sexualkunskap och lärare Schröder använder blommor och bin, höns och människor som distanserande exempel.
Trots allt det konstruktiva och gemytliga lever mössen emellertid under ett ständigt hot, det vet vi från bokens första sidor. Den fräcka katten Kissemissemåns är ute efter dem, och lätt som ingenting pillar katten upp dörren på mushuset för att äta upp hela familjen. Men pappa är ute på åkern för att samla in skörden, och snabbt som blixten har mamma och barnen Pille, Ville, Mille och Tittut gömt sig så katten inte kommer åt dem. Han är oberörd.
"Spelar ingen roll (...), då äter jag upp er i morgon i stället. Förr eller senare får Kissemissemåns tag på alla möss", muttrar han.
Men då vänder sig berättaren med en hånfull tillrättavisning till katten, och levererar en sentens som vi ska ta till våra hjärtan och och värt att bevara i världen – heder, samvete, rättvisa, mänskliga rättigheter, vanlig anständighet, respekt för kunskapen, skönhet och intellektuell strävsamhet – hotas av maktfullkomliga Kissemissemånsar i olika skepnader.
"Där tog du fel, din eländiga skurk. Alla möss får du inte tag på."
Senast tänkte jag på det här när Turkiets kurdvänliga, feministiska, miljömedvetna parti HDP (Halklarin demokratik partisi, "Folkens demokratiska parti") för några veckor sen hade en liten demonstration utanför Kampens köpcentrum i Helsingfors. Partiets ordförande Selahattin Demirtas sitter sedan några år i fängelse av oklara orsaker, partiets ledmöter i parlamentet och dess lokalpolitiska representanter förföljs av president Erdoğans regim genom ständiga trakasserier och fabricerade åtal, och det är möjligt att partiet kommer att förklaras olagligt och förbjudas före nästa val.
Men där stod de, några tappra själar, i Helsingfors en septemberlördag, och påminde om sitt partis existens. Alla möss får Turkiets autokratiska härskare inte tag på – inte ens hemma i Turkiet, vågar jag hoppas.
Janosch, född 1931 i Hindenburg, Oberschlesien (efter andra världskriget en del av Polen, Górny Śląsk) har hunnit se mycket, av både seg överlevnad och dödshot i olika skepnader. Jag tror hans varning till Kissemissemåns handlar om samma hårda optimism som Bertolt Brechts Sången om Moldau, också den en tröst för möss med tigerhjärtan:
"I djupet av Moldau stenarna vandra/ tre kejsare ligger begravda i Prag / Men ingen nu mer är förmer än de andra /Tolv timmar har natten, /men sen kommer dag, /ja sen kommer dag. // Och tiderna växla,/ tyrannernas välden / ska störtas till slut/ i ruiner och grus/ förhärjas av stormen / och skövlas av elden / och mörkret skall skingras/ och dagen bli ljus, /och dagen bli ljus." (Översättning från tyskan PerErik Wahlund).
I slutet av Janosch' eminenta hyllning till motstånd och överlevnad drar sig mamman och pappan i musfamiljen tillbaka till sovrummet och gör "precis som människorna gör". Nya möss skall komma.