Också elsparkcyklar blockerar Mannerheimvägen

Den här veckan blev min rörelsefrihet begränsad.

Det skedde på Mannerheimvägen, som någon funnit för gott att ockupera.

Mitt på cykelbanan vid korsningen till Simonsgatan hade någon lämnat en elsparkcykel. Någon annans ”mikromobilitet” blev mitt mikrobesvär: jag fick göra en liten riskabel sväng ut på de mötande bilisternas domän för att ta mig förbi. En bagatell kan man tycka. På samma gata, bara 400 meter norrut, ordnade miljöaktivister ungefär samtidigt en demonstration som också blockerade trafiken. Sett i relation till problem som den globala uppvärmningen och klimatkrisen, var även denna begränsning av rörelsefriheten bagatellartad. Fossilsamhällets försvarare blev emellertid rosenrasande, polisen ingrep och indignerad debatt följde.

Någon tycker säkert att jämförelsen mellan Elokapina och elsparkcykeln är orimlig. De förstnämndas blockering är ju så mycket större, det är väl lätt att ta sig förbi en elsparkcykel?

Det är det förstås också. Men lika gärna kunde man påminna om att bilister och spårvagnar har andra vägar till bortre Tölö än den som går utanför Riksdagshuset och att aktionen inte precis var någon hemlighet. Och helt klart är att elsparkcyklarnas mikroockupationer av det offentliga rummet kompenserar sina mikroarealer genom sitt stora antal och sin envisa kontinuitet.

Jag menar, jag har rört mig i den här stan till fots, med bil, med barnvagn, med kollektivtrafik och med cykel i nästan 20 år. Hittills har min väg inte en enda gång stoppats av miljöaktivister. Däremot får jag nu för tiden nästan dagligen stanna och väja för att företag som Tier, Voi, Lime och Dott blockerar cykelvägen. Och nej, jag tycker inte att det duger att skylla på slarviga kunder.

Jag tror att vi behöver göra en kraftig perspektivjustering i diskussionen om det offentliga rummet.

Lek med tanken att varje felparkerad elsparkcykel i Helsingfors skulle ersättas av en blockerande miljöaktivist under en vecka! Ställ dig frågan: Vad är det som gör att vi som samhälle har oändligt mycket större förståelse för kommersiell olydnad än för civil? Alltså: I Helsingfors har Elokapina vid ett fåtal tillfällen ockuperat enskilda gator, med syfte att hålla samtidens viktigaste ödesfråga på den politiska agendan. Elsparkcykelföretagen, däremot, missbrukar det offentliga rummet varje dag, i hela staden, med syfte att skapa ekonomisk vinst för sina ägare.

Jag kan gott förstå att många har vissa principiella dubier beträffande Elokapina, men ingen kan väl på allvar tro att de aspirerar på regeringsmakt? Som man kunde sluta sig till av kollegan Peter Bucherts analys i HBL 1.10: aktionerna handlar om att hålla klimatvänliga beslutsfattare och partier på tårna.

Och på tal om klimatvänlighet: även om elsparkcykeln ur miljösynpunkt är förnuftigare än bilen så är det ganska perverst att Helsingfors stad lanserade en fiffigare lösning för mikromobilitet innan Tier, Voi och de andra kom in i bilden. De så kallade stadscyklarna har inte bara sina dedicerade parkeringsstationer utan är också bättre både för folkhälsan (vardagsmotion) och för miljön (batteriråvaror borde vi hushålla med).

Varför vill staden inte kräva samma ordning och reda av andra aktörer som man kräver av sig själv? Varför har det offentliga så fruktansvärt dåligt självförtroende? Och varför är det så lätt att betrakta ett litet mått av politisk anarki som så problematiskt, medan ett stort mått av uppstarts-anarki ses som oundvikligt, hippt och spännande?

”Lek med tanken att varje felparkerad elsparkcykel i Helsingfors skulle ersättas av en blockerande miljöaktivist! Ställ dig frågan: Vad är det som gör att vi som samhälle har oändligt mycket större förståelse för kommersiell olydnad än för civil?”

FREDRIK SONCK

fredrik.sonck@hbl.fi