Stadsteaterns modiga grepp i värdefrågor – barnen först?
Stadsteaterns uppsättning av Lucy Kirkwoods drama The children med två kvinnor och en man är mycket mer än ett triangeldrama eller en pjäs om ”the empty nest syndrome”.
Lapset
Text: Lucy Kirkwood. Översättning till finska: Reita Lounatvuori. Regi: Johanna Freundlich. Dramaturgi: Henna Piirto. Scenografi och dräktplanering: Mark Väisänen. Ljusplanering: Heikki Paasonen. Ljudplanering: Eradj Nazimov. På scenen: Jaana Saarinen, Aino Seppo, Jukka-Pekka Palo. Urpremiär på Helsingfors stadsteater 30.9.
Den här gången är det tur att föreställningen har paus. Första akten av Lucy Kirkwoods pjäs Lapset (Barnen) känns lång och en aning frustrerande när den får sitt finska uruppförande på Stadsteaterns lilla scen i regi av Johanna Freundlich.
Jag hinner tänka att dialogen skulle vara meningsfull om jag själv var involverad i samtalet men att det är tråkigt att lyssna på det alldagliga småpratet. Men sen!
Mellanakten är en vändpunkt.
Vi börjar förstå att det inte handlar om den präktiga, pratsamma Hazels (Aino Seppo) och den charmiga men lite buffliga Robins (Jukka-Pekka Palo) barn och barnbarn, och deras putsade, rymliga kök som badar i ett varmt sken i huset vid kusten. Publiken ser in i köket ur ett hörn, ett perspektiv som ger interiören djup.
Det handlar inte heller om väninnan Rose (Jaana Saarinen) som plötsligt dyker upp som från ingenstans, tillbakadragen, barnlös, bröstcanceropererad. Aino Seppos Hazel är just så lagom expressiv, självklar (med ett stänk av oro för de vuxna barnen) medelklasshustru som det går tretton på dussinet av. Och Jaana Saarinens stela leende låter förstå att det finns mer än håravfall Rose döljer under den glansiga välfriserade peruken.
Skickligt manus
Det dyker upp ett och annat ur de tre personernas (mellan 50 och 60 år gamla) förflutna. Det intressanta är hur det vi i första hand uppfattar som positivt – och därför tråkigt, plötsligt blir sin motsats. Och att Rose när allt kommer omkring inte är en solitär riddare av den sorgliga skepnaden.
Manuskriptet planterar skickligt ut sina frön: Strypt eldistribution, en toalett som inte fungerar, näsblod, avstängda vägar. Här finns alla frågor ett drama kan ställa om vad, hur, vem och varför. Kirkwood och Freundlich har skapat ett verkligt drama, Lapset har spänning under ytan, pjäsen känns dagsaktuell utan att vara programmatisk. Här finns allt som återfinns i nyhetsrubrikerna: miljöfrågor, generationsklyftor, hälsorisker som lurar bakom knuten.
Pjäsen handlar om hur vi förhåller oss till våra och andras liv, vad vi gör av vår tillvaro och vilka spår vi lämnar efter oss. Hur väljer vi att prioritera, våra egna barn som individer eller framtidens generationer som ett kollektiv?