Lägre skatter på förvärvsinkomster är skär populism

SKATTER Finansminister Annika Saarikko flaggar för sänkt beskattning av förvärvsinkomsterna. Det är synnerligen populistiskt och man undrar hur hon motiverar det och hur hon har tänkt att staten då skall få in pengar för sina utgifter. Helt nyligen påpekade ju historikern Henrik Meinander i programmet ”Tolv ting som skapade Finland” att det är den progressiva inkomstskatten som har gjort det möjligt att bygga upp den välfärd som de flesta väl uppskattar.

Stora inkomster är ju en följd av omständigheternas spel och andra slumpmässiga faktorer. Samtidigt ligger de bakom de växande skillnaderna i förmögenhet och levnadsstandard. Eftersom marknaden styr lönerna enligt sina lagar och även sämre betalda arbeten måste utföras för att samhället inte skall kollapsa borde det vara statens självklara uppgift att arbeta för en jämlikare fördelning av de resurser som gemensamt skapas. Och det sker bäst genom en progressiv inkomstskatt.

Skatt på livsnödvändiga konsumtionsvaror är en plattskatt som främst tynger låginkomsttagare. Och skatt på vissa investeringar, exempelvis fritidsbostäder, är långsam konfiskering av egendom. Ändå ger sådana satsningar arbete åt mången i vårt land. Men ägarna belastas årligen med skatter medan däremot de, som genom resor till exotiska länder har fört ut pengar ur landet, inte beskattas efteråt för sina upplevelser.

Somliga tänker att en lägre inkomstskatt skulle generera flera arbetstillfällen och resurser. Men man måste betänka att många arbeten inte är livsuppehållande utan bara är möjliga tack vare det som produceras av basnäringarna. Sociala tjänster, forskning och undervisning, produktionen av allehanda varor som gör vårt liv bekvämare, nöjesindustrin och resebranschen skulle inte existera utan ett effektivt jordbruk och andra verksamheter som skapar de materiella resurser vi slutligen är ytterst beroende av. Med tanke på klimat och miljöpåverkan borde det kanske arbetas mindre med sådant som förbrukar ändliga naturresurser och belastar vår omgivning. En ständig ekonomisk tillväxt, lika litet som en fortsatt befolkningsökning, är ju inte möjlig, det måste framtidens finansministrar inse. Man kan kanske trolla med pengar men inte med realekonomin. Arbete enbart bringar intet; vi är i grunden beroende av vad jorden och naturen erbjuder.

Lägre skatter får kanske förbrukningen av naturresurser att öka, men inte nödvändigtvis välståndet. Inte tryggar låga skatter heller framtida generationers existensmöjligheter. Beskattningen av inkomster säkrar att de väsentligaste behoven kan tillfredsställas medan övrig konsumtion bromsas.