Regn, gyttja och löjligt små prispengar för kvinnorna
Herrarnas Paris-Roubaix blev en episk tillställning i regnet. Damerna fick nöja sig med en lite mer anspråkslös tävling.
Sonny Colbrelli snyftar, hulkar och skrattar som en galning om vartannnat medan han rullar runt i gräset inne på velodromen i Roubaix. Italienaren går knappt att känna igen bakom ett tjockt lager av lera över hans ansikte.
Den 118:e upplagan av den legendariska cykelklassikern Paris-Roubaix blev episk. Kullerstenssektorerna dränktes av regn, gyttja och djupa vattenpölar.
Det hade inte regnat under tävlingsdagen sedan 2002, då Johan Museeuw tog sin tredje seger. Ingen av den här generationen av proffscyklister hade varit med om ett regnigt Paris-Roubaix.
Idrottsligt sett blev det i ärlighetens namn inte någon höjdare. Det blev en överlevnadskamp. Herrarnas Paris-Roubaix är också i vanliga fall präglat av krascher, punkteringar och mekaniska problem, men i regnet blev det närmast kaotiska scener, och taktiskt sett blev det inte en särskilt sofistikerad tävling. Krascher till höger och vänster.
Italienaren Gianni Moscon gick ensam upp i täten då drygt 50 km kvarstod till velodromen i Roubaix. Men bakom honom hade redan den vinnande gruppen utformats, med den urstarka holländaren Mathieu van der Poel som drivkraften.
van der Poels trio passerade Moscon då ungefär 15 km kvarstod. Avgörandet skedde först inne på velodromen, där Colbrelli var snabbast av tre trötta män. Dagens största överraskning var Belgiens Florian Vermeersch på andra plats. Häpnadsväckande att ingen av tättrion kört Paris-Roubaix förut, då erfarenhet brukar vara av största vikt i det nordfranska cykelmonumentet.
Dagen innan tog Lizzie Deignan en historisk seger i damernas första upplaga någonsin av Paris-Roubaix – efter en 85 km lång soloräd. Det var ett stort steg för jämställdheten i landsvägscykling att damerna äntligen får tävla i Paris-Roubaix – men det finns en hel del kvar att göra. Deignans prischeck var ynka 1 500 euro, då herrarnas segrare Colbrelli får 30 000 euro. Deignans stall
Trek-Segafredo meddelade efter loppet att de matchar herrarnas prissumma. Damernas lopp har inte en lika stor publik som herrarnas lopp, ännu, men en tjugondedel av herrarnas prissumma känns ju som en förolämpning.
Prispengarna är en synlig detalj som alltid väcker diskussion, fast de kanske inte har så stor konkret betydelse. Proffscyklisterna är mer beroende av den lön de får av sina stall, och prispengarna fördelas enligt tradition bland alla lagmedlemmar. Då var det definitivt ett större missöde att damernas Paris-Roubaix inte direktsändes direkt från start, vilket innebär att Deignans avgörande ryck inte visades i tv. Det får givetvis inte hända om damernas cykling någonsin ska kunna nå ut till en lika stor publik som herrarnas.
Herrarna körde 257 km, damerna 116 km. Med tanke på att det finns mera bredd bland herrarna är det kanske inte helt fel. Men damerna borde definitivt också få köra genom Arenbergsskogen, den kanske mest mytomspunna av alla pavésektorer i Paris-Roubaix, där det oavsett vädret samlas fanatiska supportrar.
Vill man gå in på semantisk nivå är det kanske inte helt lyckat att tävlingarnas officiella namn är ParisRoubaix och Paris-Roubaix Femmes. Man vill kanske skilja dem åt. Men det blir bara konstigt. Då borde herrarnas lopp kanske också kallas Paris-Roubaix Hommes?