En övertygande debut
Finlandssvensk prosa har fått en ny röst i Quynh Tran, som debuterar med Skugga och svalka, en roman där bilder av en pojkes liv i Jakobstad paraderar i dels flytande, dels mer koagulerad form.
Quynh Tran – några utgångspunkter: född 1989, uppvuxen i Jakobstad; har gått Biskops-Arnös skrivarskola, bor i Malmö, psykolog. Och debuterar alltså skönlitterärt denna höst med Skugga och svalka, vackert formgiven av Sara R. Acedo (särskilt plus till den luftigt satta inlagan: inte för långa rader!)
Förlaget kallar boken roman, men den kunde också betecknas fiktivt minnesalbum eller episodfragmentarium eller … ja, det är mindre viktigt; Skugga och svalka är en lyckad debut – och värdefull, inte bara som prosakonst utan också som inblick i en relativt sällan uppmärksammad invandrarkultur: den vietnamesiska. Jag tänkte först säga vittnesmål, men det kunde felaktigt leda tanken till självbiografi, eller till något överlagt och ideologiskt, eller till och med ressentimentsfullt.
Det är riktigt att Quynh Trans berättelse om en mor och hennes två söner uppstår i och hämtar mycket av sitt syre i glappet mellan familjens vietnamesiska ursprung (i synnerhet moderns vanor) och det omgivande finlandssvenska samhället. Det centrala i Skugga och svalka är emellertid ett barns storögda upplevelser inför vad det vara månde, vietnamesiskt eller finskt eller annat. Kanske kunde man sammanfatta (men naturligtvis inte begränsa) Quynh Trans berättarmodus sålunda: för ett barn är världen på en gång ny och självklar: mättad med avvikelser som gradvis smälter ihop med det ”normala”.
Kalibrerar in rätt avstånd
Skugga och svalka består av korta kapitel, oftast bara ett par sidor, där minnen av olika format och detaljskärpa avhandlas: händelser som naglat sig fast, punkter för trygghet eller oro, även återkommande skeenden – sådana som när man var barn tycktes pågå i många långa år men i själva verket kanske bara försiggick en sommar. Själva spelplatsen, inklusive roller och staffage, är familjen: Má, storebror Hieu och så pojken som iakttar allt, ”ständigt i utkanten av händelserna”, som det heter i baksidestexten. I utkanten, ja – och samtidigt mitt i. När han är mitt i blir tingens ordning suddigare och osäkrare; en bit ifrån, genom erinringens (och för den delen inbillningens) glöd, tonar de fram.
På ett vis har Skugga och svalka mer av novell än roman i sig: en relativt avgränsad värld, inga vidlyftiga utflykter. Varje utvikning – och på sätt och vis är varje kapitel en liten utvikning, en särskildhet – är förankrad vid en och samma spelplan: familjen, som visserligen i sin tur är fäst vid en större enhet: Jakobstad, samtiden, historien. Persongalleriet är inte stort: förutom mamma och storebror finns här den färgstarka och lite jobbiga Lan Pham, som är tolk och var en viktig person vid familjens ankomst, därtill Hieus första flickvän Laura, en moster, kompisar (som sällan blir mer än namn), och så Gunnel, som tillhörde den så kallade vänfamiljen de första åren: hon utsöndrar trots sin rent fysiska frånvaro ännu energi, positiv tror jag. Annars står inte vitingar högt i kurs, inte i de vuxna invandrade vietnamesernas tal åtminstone. Men även små kastruller har stora öron.
Det finns en viss kronologi – pojken är i bokens inledande kapitel kanske 8–9 år – men sedan hoppar vi lite fram och åter i tiden. Inga problem alls med dessa språng, läsaren accepterar genast att det finns ett slags emotionell logik som skapat just denna följd.
Quynh Tran har funnit en stil som passar väl till sitt stoff: han har, tror jag man kan säga, kalibrerat in rätt avstånd, just där inlevelse och främlingskap, närhet och förundran möts och rinner in i varandra som akvarellfärger. En aning formelartat känns det väl ibland, det är bäst att inte läsa för många avsnitt i stöten. Några grepp misstänker jag är resultatet av skrivarskola: en typ av lite eteriska, uppbromsande satser som är mer anspråksfulla än vägande. Dock: somliga av dessa mer lyriska moment ger en fin underklang åt det annars ganska sakliga flödet.
En påfallande tyst bok
Nå. En nervöst omsorgsfull mamma som sliter på ett tvätteri och har det rätt besvärligt med svenskan (finskan med får man anta, fast det språket spelar en mer underordnad roll här). Två små grabbar, varav den äldste tidigt revolterar mot den slutna hemfriden genom diverse beteenden som mödrar sällan uppskattar. Familjens yngste och episodernas öga är mer av en drömmare, lugnare, duktig i skolan. Men han ägnar också mycket tid åt att fantisera om storebroderns antagligen större och mer spännande verklighet.
Det hör till saken att någon pappa ser man inte skymten av. Vid ett enda tillfälle hänvisas till honom, eller så tycks det, när Má gråtande mumlar om sin ”man”.
Jag vill inte och kan egentligen inte referera boken, för den framställer som antytts hundratals smärre scener, nedtonade eller med lite högre dramatisk färg. En sista aspekt ska ändå nämnas, eftersom mycket av Quynh Trans signum ligger här: det är en påfallande tyst prosa. Det är till att börja med sparsamt med repliker och knappast någon dialog alls. När någon säger något står det i kursiv och gärna med blankrader runtom, vilket betonar både distansen och den låga volymen. Olika former av tystnad påtalas frekvent. Ibland är det som om Quynh Tran genom minnet av sig själv som pojke ser på allt liksom på fotografier eller stumfilmer – både fotografi och film spelar för övrigt också en framträdande roll i texten.
På det hela taget är denna nedskruvade atmosfär en estetisk tillgång, framför allt tror jag att den svarar mot en otvungen impuls hos författaren. Det kan ändå, jag har redan varit inne på det, bli en aning stillastående: ett framvevande av närbesläktade tablåer. Möjligen kunde boken ha bantats med några procent. Men då är jag möjligen petig. Detta i sin tur eftersom Skugga och svalka är en så övertygande debut.