Geopolitikern J.K.Paasikivi och hans linje
I Alpo Juntunens bok konstateras att det alltjämt finns behov av paasikivisk realism. Hur denna realism förhåller sig till bland annat Finlands EU-medlemskap utvecklas dock inte i boken.
Alpo Juntunen, professor emeritus vid Försvarshögskolan, har skrivit en bok, som förlaget marknadsför som en biografi över J.K. Paasikivi (1870–1956). Det är boken dock inte. Framför allt är den en redogörelse för Paasikivis politiska verksamhet ur geopolitisk synvinkel. Geopolitiken utgör nyckeln till förståelsen av det som kallas Paasikivi-linjen, såsom Juntunen påpekar.
Med geopolitik avses i allmänhet en vetenskapsgren inom statsvetenskapen, där man granskar hur geografin, naturresurserna, de mänskliga resurserna etcetera inverkar på staternas politik och den internationella politiken. Men i den allmänna debatten – och även ställvis i Juntunens bok – har geopolitiken blivit närmast en ideologi, ett sätt att bedriva politik, realpolitik.
De senaste åren har det talats om ”geopolitikens återkomst” och då menar man en återgång till maktpolitiken, vilket främst illustreras av Rysslands erövring av Krim och dess krig i Ukraina, Kinas uppgång samt staternas ökade betoning av det nationella intresset i motsats till en politik, som vägleds av värderingar såsom demokrati och mänskliga rättigheter.
Ideologiskt val
För Paasikivi var gammalfinnarnas geopolitiskt motiverade undfallenhetspolitik gentemot Ryssland under autonomin en klokare politik än den laglighetslinje som de konstitutionella företrädde. Och även som självständig stat skulle Finland av geopolitiska skäl vara berett på eftergifter och inse att landet tillhörde Sovjetunionens intressesfär. Det var alltså ett val, som kunde kallas ideologiskt, i vilken mån man kunde hålla fast vid vissa grundläggande principer under geopolitikens tryck.
Paasikivi förhöll sig under hela sitt liv positivt till Ryssland, hävdar Juntunen. Detta stämmer inte riktigt. Juntunen citerar själv hans uttalande hösten 1941 om att SovjetRyssland
ur Finlands synvinkel är hundra gånger värre än Tyskland (alltså Nazi-Tyskland).
Oberörd av terrorregimer
Någon kommunistsympatisör var Paasikivi naturligtvis inte, tvärtom. Men enligt Juntunen hyste han aktning för Stalin. Geopolitiken var deras gemensamma intresse. Juntunen presenterar en tvivelaktig teori, enligt vilken Stalin på 1930-talet kväste den gamla kommunismen, varvid han redan hade en färdig ideologi till hands, en ideologi som baserade sig på geopolitiken och som gick ut på att skapa ett nytt imperium. Enligt Juntunen var det en ideologi, som utformats av de ryska geopolitikerna Savitskij och Ustrjalov.
Paasikivi påverkades alltså i sin inställning knappast alls av hurdana terrorregimer som rådde i Sovjetunionen och Tyskland. Bara de geopolitiska realiteterna hade betydelse. Betecknande är att Hitlers uteblivna stöd för Finland under vinterkriget enligt Paasikivi var en följd av vår ”dumma och felaktiga politik” gentemot Tyskland ända från år 1918, men framför allt efter Hitlers maktövertagande 1933.
Paasikivi hoppades 1940 att Tyskland skulle krossa England för att kunna bli en stark motvikt till Sovjet. Och länge ansåg han att Tyskland var det enda landet som kan rädda Europa från bolsjevismen. Detta framgår klarare i Tuomo Polvinens Paasikivi-biografi än i Juntunens bok.
Paasikivisk realism
Både efter vinterkriget och efter fortsättningskriget beskyllde Paasikivi den politiska ledningen för att Finland förlorade kriget. Före vinterkriget bedrev regeringen en dålig politik, skrev han i sina memoarer. I juni 1944 var han lika kritisk: ”Genom en felaktig politik har vi under de senaste åren förlorat allt som vi hade för några år sedan.”
För Finlands Stockholmsambassadör G.A. Gripenberg förklarade
Paasikivi i februari 1944 enligt Polvinens biografi att Sovjetunionens fredsvillkor var just så ”dåliga, förfärliga och upprörande” som man kunde vänta sig på grund av Finlands ”absurda och vanvettiga” politik de senaste åren. Polvinen konstaterar att Paasikivi förtiger att han själv tidigare stödde den politiken.
I baksidestexten till Juntunens bok konstateras att det alltjämt finns behov av paasikivisk realism. Hur denna realism förhåller sig till bland annat Finlands EU-medlemskap utvecklas dock inte i boken. Alpo Juntunen väckte för några år sedan uppmärksamhet då han föreslog att Finland skulle ingå en militär allians med Ryssland (Kanava 8/2016). Det skulle skingra de ryska misstankarna gentemot Finland, ansåg han. Skulle detta vara paasikivisk realism i dag?
Paasikivi påverkades alltså i sin inställning knappast alls av hurdana terrorregimer som rådde i Sovjetunionen och Tyskland. Bara de geopolitiska realiteterna hade betydelse.
Paasikivi hoppades 1940 att Tyskland skulle krossa England för att kunna bli en stark motvikt till Sovjet. Och länge ansåg han att Tyskland var det enda landet som kan rädda Europa från bolsjevismen.
Den medvetna trädgårdsägaren har redan påbörjat kampen mot vresrosen, den vackra och snabbväxande rosen som finns i snart sagt varje kommun i Finland. Om åtta månader ska vresrosen vara ett minne blott, men det är lättare sagt än gjort. Det är nämligen en seg rackare som inte ger upp i första taget. En effektiv kamp pågår i tre år.
På Esbo stads grönavdelning medger koordinatorn för invasiva arter Minna Oja att staden inte kommer att hinna utrota rosen inom den utsatta tidsfristen.
– Vresrosen har effektivt spridit sig överallt i Esbo. Vi har jobbat med att röja bort rosen sedan förra sommaren, men vi kommer inte att hinna få bort alla rosbuskar före juni nästa år, det är klart. Vi måste prioritera och satsar nu på de värdefullaste miljöerna först, som sandstränder och naturskyddsområden, säger Minna Oja.
Populär buske
Vresrosen var en mycket populär prydnadsväxt på 1970- och 80-talen, då rosen planterades i många trädgårdar, speciellt i husbolag och framför offentliga byggnader. Därifrån har fåglar spridit rosenfrön överallt och de har rotat sig speciellt på sandstränder.
Kampen mot vresrosen inleddes förra sommaren i många städer längs sydkusten. Esbo stad har ingen särskild patrull som jagar just invasiva arter, utan samtliga parkarbetare klipper ner vresrosor i samband med den vanliga parkskötseln.