Sexismen fortsätter styra då handbollen får nya klädregler
Människokroppen är fantastisk och kan stå för makalösa prestationer. Varför inte låta dessa prestationer vara i fokus inom idrotten i stället för att försöka framhäva kroppars kurvor och former utifrån västerländska skönhetsideal? Är det inte själva idrot
”Hur tänkte man här?” Det var nog många som slogs av den tanken då internationella handbollförbundet IHF i helgen beslutade om de nya klädreglerna som träder i kraft i beachhandbollen vid årsskiftet.
Efter sommarens och hösten skarpa och befogade kritik mot de sexistiska klädreglerna som gjort att kvinnornas klädsel varit betydligt mer utseendefixerad än funktionell kändes det som en självklarhet att IHF skulle åtgärda problemet och se till att funktionalitet, jämlikhet och jämställdhet stått i fokus då de nya reglerna skapades.
Men i stället för att skapa regler där mäns och kvinnors klädsel ser lika ut valde IHF att fortfarande år 2021 låta sexismen och gubbsjukan styra sin verksamhet.
Att handbollsspelande kvinnor inte längre är tvungna att spela i sportbehå och bikinitrosor är förstås högst välkommet.
Men att ersätta en sexistiskt (o) motiverad klädsel med en annan sexistsiskt (o)motiverad klädsel är ingen förbättring på situationen även om tygbitarna kvinnorna får ha på sig blir lite större.
Många, främst kvinnliga, idrottare har öppet talat om hur obekväma de känner sig på grund av exponeringen och vilken press de känner på grund av att deras kroppar ständigt synas, kommenteras och recenseras i media och på sociala medier.
Beachhandbollen är bara en av många grenar där den kvinnliga klädseln styrts av estetiken i stället för funktionaliteten. Kvinnliga idrottare har fått vänja sig vid att använda tävlingskläder som i vissa situationer kan avslöja betydligt mer av den egna kroppen än nödvändigt och som är direkt obekväma i en del situationer och moment av den egna grenen.
I damidrotten är det inte helt ovanligt att ett kvinnobröst exponeras, i vissa grenar kan en tampongtråd hänga synlig medan högt skurna bikinin kan visa en idrottares bak eller till och med kön.
De norska beachhandbollsdamerna tröttnade på att agera sexobjekt och valde att strunta i kravet på bikinitrosor och spelade i shorts i bronsmatchen i sommarens EM. Det ledde till böter – och en välkommen kritikstorm mot IHF:s förlegade regler.
Det internationella förbundet lovade att ta upp ärendet för behandling och ändra reglerna.
Reglerna ändrades men tyvärr återstår grundproblemet. Det är fortfarande olika klädregler för män och kvinnor.
”Beachhandbollsherrarnas uniform består av linne, shorts och eventuella accessoarer. Beachhandbollsdamernas uniform består av kroppsanpassat linne, korta tajta shorts och eventuella accessoarer”, står det skrivet i de nya reglerna.
Också längden på shortsen skiljer sig markant mellan män och kvinnor. Enligt de nya reglerna måste männens shorts börja minst 10 centimeter ovanför knäet. För damernas del är det andra kriterier som styr. Damspelarnas shorts får högst vara av längden halva låret.
I frågor som berör kvinnors klädsel borde mäns åsikter och synpunkter inte räknas då regler skrivs. Det skulle förstås kräva att det fanns kvinnor på ledande poster inom idrotten.
Att beslutsfattarna i IHF väljer att skriva in ord som ”tajta” och ”kroppsanpassad” och uttryckligen kräva kortare shorts för kvinnorna är ett symtom på den gubbsjuka som finns och frodas inom idrottsrörelsen.
Varför kräver inte de här samma beslutsfattarna att männen ska idrotta i tajta shorts som avslöjar storleken på mannens kön? Det skulle vara lika logiskt och motiverat som att kräva att kvinnor idrottar i bikini, sport-BH, kroppsanpassade linnen eller tajta hot pants-shorts.
Varför skapar inte IHF klädregler som är inkluderande, som möjliggör självbestämmanderätt att bära kläder enligt eget tycke i enlighet med sin kultur, sin religiösa övertygelse och sin egen könsidentitet?
Varför försöker IHF inte skriva regler som gör att beachhandbollen känns så bekväm, tillgänglig och välkomnande för så många som möjligt?
Människokroppen är fantastisk och kan stå för makalösa idrottsliga prestationer. Varför inte låta dessa prestationer vara i fokus i stället för att försöka framhäva kroppars kurvor och former utifrån västerländska skönhetsideal? Är det inte själva idrottsutövandet
och de fantastiska prestationerna på planen som är de viktiga – inte hur sexig en idrottare ser ut då hen utövar sin sport?