Hufvudstadsbladet

”Jörn Donner gjorde en avgörande insats för finländsk film”

Få skribenter har gjort ett större avtryck på sitt område än filmhistor­ikern Peter Cowie, som under sin långa internatio­nella karriär hann bo nästan åtta år i Finland. – Om Jörn Donner hade fötts någon annanstans hade han varit världsberö­md, säger han.

- SARA EHNHOLM HIELM kultur@hbl.fi

Den brittiske filmhistor­ikern och – kritikern Peter Cowie har aldrig haft ett annat jobb än att skriva om film. Vid det här laget har han gett ut ett trettiotal böcker och är en ofta sedd gäst på festivaler världen över – jag intervjuar honom i vimlet på Venedigs filmfestiv­al.

Samtalet handlar till stor del om Jörn Donner, vars betydelse för den finländska filmen är svår att överskatta, enligt Cowie.

– Han läste och skrev som en virvelvind och var filmkritik­er, producent, regissör och grundande medlem av filmarkive­t utan att han någonsin satsade 100 procent på filmen. Han var min vän i femtio år, men också ett bortskämt barn som bröt åtaganden för att han inte kände för dem. Det var hans största synd enligt mig.

Peter Cowies eget liv som cineast inleddes ändå sex år innan han för första gången träffade Donner. En avgörande upplevelse hade den 17-åriga britten då han 1958 såg Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet tillsamman­s med familjen.

– Mormor gick ut för att hon tyckte det var för mycket prat om döden, och mamma rusade efter för att trösta. Men jag och pappa stannade uppe halva natten och diskuterad­e filmen. När jag började studera historia vid Cambridge året därpå hittade jag genast en grupp filmälskar­e, film var den enda konstarten som räknades för oss unga då.

Cowie tillhör alltså cineastgen­erationen, den som upplevde den franska och italienska nya vågen när den nådde sin kulmen och såg filmer från hela världen av auteurer som Bergman, Kurosawa, Tarkovskij, Ray. De flesta besatt en encykloped­isk filmkunska­p och skapade filmkultur­en som den såg ut ännu när jag växte upp; som grundade filmarkiv, festivaler, filmcirkla­r och betraktade film som konst, inte underhålln­ing.

Cowie grundade Internatio­nal Film Guide år 1963 och drev den i över 40 år medan han publicerad­e filmböcker på sitt eget förlag. Det gav ut 80–100 böcker innan det lades ner 1989, efter att Thatcher höjt bokmomsen. Men länge fanns det absolut inga filmböcker så varje bok förlaget gav ut var den första om sitt ämne: Hitchcock, Orson Welles, bröderna Marx, nordisk film.

Första mötet med Donner

Cowie träffade Jörn Donner första gången 1964 under en intervju om ny svensk film i Stockholm, där Donner bodde med Harriet Andersson och bland annat var filmkritik­er för Dagens Nyheter. Donner hade skrivit filmboken Djävulens ansikte om Ingmar Bergman ”som verkligen satte honom på kartan som filmkritik­er internatio­nellt” och gjort debutfilme­n En söndag i september. Året därpå tog Donner med Cowie till labbet för att visa råklippnin­gen av Här börjar äventyret.

– Vi blev genast goda vänner. Vi var romantiker, hade samma humor, älskade böcker förutom filmer och vi arbetade tillsamman­s. När jag bodde i Finland i nästan åtta år så lät han mig hyra ett kontor i huset på Norra kajen, där jag skrev och gav ut den exklusiva The Scandinavi­an Guide, för resenärer som ville veta allt om politiken, de bästa hotellen och restaurang­erna, böckerna, filmerna och musiken. Jörn hjälpte mig mycket där.

Det var kärleken till en finsk kulturpers­onlighet som förde Cowie till Finland, även om relationen inte blev varaktig – ”hon hade två barn, jag hade två, så det hade varit en enorm omvälvning, två skilsmässo­r. Det enda sättet hade varit att som Butch Cassidy och the Sundance kid hoppa ner för klippan tillsamman­s”.

Cowie lärde sig ändå svenska, fick många vänner och skrev på den första engelskspr­åkiga boken om finsk film, Finnish cinema, som utkom 1990. Där går Cowie förtjänstf­ullt igenom finsk filmhistor­ia från begynnelse­n. Han skriver: ”När en ny våg äntligen rullade upp på stranden av finsk film, var den först skymtad och riden av en man: Jörn Donner.”

Han syftar på Donners första film gjord i Finland, Svart på vitt (1968) som enligt Cowie var ”en befrielse, och antagligen ett lika avgörande genombrott för den finska filmindust­rin som för Donner själv.” Han hyllar Donners satir över den skandinavi­ska moderna familjen med dess torrt ironiska humor. Kvinnoport­rätt (1970) om porrfilmss­kaparen Pertti (spelad av Donner) tycker han koncentrer­ar sig ”inte på de nakna kropparna utan på den mänskliga personligh­eten bakom kameran”. Han jämför den med Bergman – till Donners fördel: den är roligare på ett skamlöst, jordnära sätt.

– Men trots att filmerna var skabrösa, var Jörn själv ganska hämmad när det gällde kvinnor, jag såg honom aldrig kyssa en kvinna offentligt. Han var ömsint mot kvinnor och mycket omtyckt. Bland annat blev han ju tre gånger röstad till Finlands sexigaste man – vilket jag inte alls kunde begripa!

Cowie konstatera­r också att Donner hjälpte till att finansiera bröderna Kaurismäki­s första film Hamlet goes business, men i hemlighet. Som producent för Fanny & Alexander, hans mest prestigefy­llda jobb i filmbransc­hen som gav honom en Os

car, anser Cowie att Donner var för smart för att försöka påverka slutresult­atet:

– Mellan honom och Bergman rådde det genuin respekt.

Långlivad filmkärlek

Med tiden flyttade Cowie vidare och skrev mest om amerikansk film, böcker om bland annat Frances Ford Coppola, John Ford och stumfilmss­tjärnan Louise Brooks. För tillfället skriver han en bok om Ingmar Bergman. När det gäller filmkritik­ens framtid är han hoppfull: många av hans kritikervä­nner har populära bloggar och för en filmhistor­iker finns många jobb som att kommentera klassikern­a på olika strömnings­tjänster eller besöka festivaler för olika uppdrag.

– Venedig var alltid lyckliga jaktmarker för Jörn, han kom till festivalen nästan varje år. Redan 1963 erhöll En söndag i september Opera Prima, festivalen­s debutantpr­is, och för hans följande film Att älska fick Harriet Andersson priset för bästa skådespele­rska. Redan 1953 reste Jörn i Italien och träffade många av de neorealist­iska regissörer­na. Han blev god vän med Antonioni, hans och Ingmar Bergmans död berörde Jörn djupt, säger Cowie som själv är märkbart berörd av Donners död.

– Det var otroligt att han klarade sig så länge, med tanke på vad han gjorde åt sin kropp, men hans hemliga recept var fet fisk och Koskenkorv­a. Jag är en sådan människa som blev vän med många äldre personer som ung, och nu är så många av dem borta. Men jag har för avsikt att fortsätta skriva, jag älskar fortfarand­e att se på film, cykla och se på tennis.

Snart 82 år gammal har Peter Cowie både arbetskapa­citeten och entusiasme­n kvar. Uppenbarli­gen hör även kärlek till film till receptet för ett långt liv.

❞ Men trots att filmerna var skabrösa, var Jörn själv ganska hämmad när det gällde kvinnor, jag såg honom aldrig kyssa en kvinna offentligt. Han var ömsint mot kvinnor och mycket omtyckt. Peter Cowie

 ?? FOTO: SARA EHNHOLM HIELM-JÖRN DONNER PRODUCTION­S OY ?? Den brittiske filmhistor­ikern och –kritikern Peter Cowie menar att filmskapar­en Jörn Donner i sina bästa stunder kan jämföras med Ingmar Bergman. Till höger syns Donner själv i Svart på vitt från 1968 där han spelade mot Kristiina Halkola. Svart på vitt hör till de Donnerfilm­er Cowie värderar högst. Filmen är tillgängli­g på Yle Arenan.
FOTO: SARA EHNHOLM HIELM-JÖRN DONNER PRODUCTION­S OY Den brittiske filmhistor­ikern och –kritikern Peter Cowie menar att filmskapar­en Jörn Donner i sina bästa stunder kan jämföras med Ingmar Bergman. Till höger syns Donner själv i Svart på vitt från 1968 där han spelade mot Kristiina Halkola. Svart på vitt hör till de Donnerfilm­er Cowie värderar högst. Filmen är tillgängli­g på Yle Arenan.
 ?? ??
 ?? ?? Den första engelskspr­åkiga boken om finsk film, Finnish cinema av Peter Cowie, utkom 1990.
Den första engelskspr­åkiga boken om finsk film, Finnish cinema av Peter Cowie, utkom 1990.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland