Varför skrev Erkki Melartin namnet Vilhelm von Schwerin fyrtio gånger?
”Allt jag vet är just det som står på pappret, inte Melartins tankar och motiveringar bakom skriften. Ändå kan jag inte låta bli att fantisera på grund av allt jag ser på skissen. Det händer varje gång jag läser ett manuskript.”
Det är oktober 1899. Erkki Melartin sitter vid sitt arbetsbord och håller på att skissera en manskörssång. Han har arbetat med sången flitigt: skissen innehåller otaliga förändringar, finslipade detaljer skrivna tätt på varandra, men även nya idéer som han kommit på under skrivprocessen. Nu är sången emellertid utformad och det är dags att byta blyerts mot bläck, plocka fram ett blankt papper och börja renskriva sången.
Vad som händer sedan är oväntat: i stället för att börja med renskrivningen, svänger Melartin skisspappret 180 grader och skriver cirka fyrtio gånger namnet Vilhelm von Schwerin med bläck och ytterligare ett tiotal gånger namnet Ville. Vilhelm (eller egentligen Wilhelm) von Schwerin var en svensk greve och underlöjtnant som deltog och stupade i Finska kriget: ”En yngling, spenslig och fin, en femtonåring, en grev Schwerin”, såsom Johan Ludvig Runeberg beskrev honom i Fänrik Ståls sägner som romantiserade ynglingens död. Men varför tänkte Erkki Melartin på underlöjtnanten i samband med manskörssången?
Denna detalj har förbryllat mig, men även väckt min fantasi. För mig förefaller det inte plausibelt att Melartin bara skulle ha testat bläcket på skisspapprets underkant innan renskrivningen, utan namnet verkar ha haft en djupare betydelse för honom. Också skrivsättet pekar i denna riktning: några av namnen är skrivna med omsorg, andra med fart: det ser ut som att Melartin skulle leka med namnet.
Manskörssången som Melartin höll på att renskriva heter Syyskuun kesä (Sommar i september). Sången som baserar sig på en text av Juhani Aho beskriver en värmebölja som avbryter höstens framkomst och väcker sommaren till nytt liv. I sången ger protagonisten sitt uttryck för önskan att den här sista ljuvliga sommaren skulle stanna kvar (”viivy viimeinen iloni, kestäös kesäni kaunis”).
Det är svårt att inte tolka Melartins val av sångtext som självbiografiskt. Han var 16-årig när han fick veta om sitt hjärtfel och att han enligt en läkare förmodligen hade bara två år kvar. Nu, 1899, är han 24 år gammal och har just blivit klar med sina studier vid Helsingfors musikinstitut. Jag tror att det inte är fråga om en övertolkning om jag konstaterar att Melartin kanske kände att han själv levde på förlängd tid, en sommar i september som redan hade blivit åtta år i stället för två. Sett ur det här utgångsläget är det inte svårt att inse varför von Schwerins namn förekommer på just den här skissen och varför Melartin levde helt med i ynglingens öde. I min tolkning smälter dessa tre element samman: tonsättarens livshistoria, textens innehåll och von Schwerins öde.
Naturligtvis kan jag inte på riktigt veta vad Melartin tänkte när han skrev ”Vilhelm von Schwerin” fyrtio gånger på skissen. Om sanningen ska fram, kan jag inte ens veta om han vid det tillfället satt vid sitt arbetsbord, såsom jag tidigare beskrev. Allt jag vet är just det som står på pappret, inte Melartins tankar och motiveringar bakom skriften. Ändå kan jag inte låta bli att fantisera på grund av allt jag ser på skissen. Det händer varje gång jag läser ett manuskript. Allt det som fastnar i ett manuskript är så djupt mänskligt att det är lätt att låta fantasin flöda.
Trots sångens gripande uppkomsthistoria blev den inte en succé. Melartin deltog med sången i en kompositionstävling organiserad av Ylioppilaskunnan Laulajat, men belönades inte med ett pris och manskörssången förblev opublicerad.