Blytung höst för vänner av hårdrock
Inhemska Trashcan Dance och brittiska veteranerna Iron Maiden öppnar hårdrockshösten med tunga steg.
Trashcan Dance från Helsingfors, med Yleredaktören Lasse Grönroos som galjonsfigur, har i 10 år bjudit på en frän blandning av gothmusik, hårdrock och punk. Frågan man givetvis ställer sig är hur ett band som satsar mycket på det visuella fungerar på skiva. Farhågorna är onödiga. Trashcan Dance bjuder på fartfylld musik som inte är helt lätt att definiera. Precis som tidigare blir det en blandning av de välbekanta stilarna. Trashcan Dance är ändå inte musik för marginalen. Det är lättsmält med idiotsäkra refränger och Grönroos röst som är intressant mixad, lite som om han sjöng i megafon. Den kvinnliga körsången kryddar sångerna till en ny nivå, som till exempel på avslutande ... And the night screams danger. Minialbumet Beso Negro har egentligen bara en brist och det är att musiken alldeles för snabbt tar slut. Det här hade man gärna njutit mer av.
Brittiska Iron Maiden har i över 40 år varit ett säkert kort för alla hårdrocksvänner. Det ska också utan omsvep medges att Iron Maiden ibland varit för förutsägbara, till och med riktigt tråkiga. Den nya skivan Senjutsu, Iron Maidens i ordningen 17:e album, är ändå ett rejält lyft efter en paus på sex år. Solisten Bruce Dickinsons cancer är övervunnen och turnén Legacy of the beast var ett exempel på att Iron Maiden fortfarande har en hel del att ge.
Senjutsu, som på japanska betyder ”taktik och strategi”, är kanske en aningen missvisande titel eftersom Maiden ibland saknar strategi i sina låtar. Det är faktiskt stundtals så att Maiden tar ut svängarna rejält i både musiken och texterna.
När Trashcan Dance satsar på det korta och slagkraftiga är Iron Maiden framme och levererar till och med 12 minuters låtar. Iron Maiden lyckas ändå hålla det hela ihop utan att det blir dödstrist. Faktum kvarstår att det är albumets tre sista låtar Death of The Celts, The Parchment och Hell on Earth, tillsammans 35 minuter, som blir albumets finaste helhet. På de här låtarna är samspelet mellan de tre gitarristerna Janick Gers, Dave Murray och Adrian Smith klockrent. Senjutsu har givetvis genomgående Steve Harris galopperande basgångar, som ju är något av Iron Maidens varumärke.
Bruce Dickinson har en av hårdrockens mest karaktäristiska röster
❞ I motsats till Trashcan Dance är det inte så att man längtar efter mer av Iron Maiden när man lyssnat igenom Senjutsu.
och på det nya albumet klingar rösten rent och klart. Det är ingen överdrift att påstå att Dickinson aldrig låtit som bra som han gör på Senjutsu.
I motsats till Trashcan Dance är det inte så att man längtar efter mer av Iron Maiden när man lyssnat igenom Senjutsu. Albumet mäter trots allt 1 timme och 20 minuter. Det räcker gott för att bevisa att Iron Maiden övervunnit sina svårigheter och åter murar sig fast som ett av hårdrockens tyngsta namn – om inte det tyngsta.