Att kalhugga skogen förstör kolförrådet
SKOGSBRUK När Fred Kallland (HBL Debatt 9.10) diskuterar skogsbrukets förhållande till klimatet blir det dessvärre helt fel eftersom han inte förstår att skilja på upptag och förråd av kol. Förvirringen har möjligen att göra med att ordet ”binda” på svenska kan ha två olika betydelser. Det kan å ena sidan betyda ”att göra så att det som inte är bundet blir bundet”, det vill säga syfta på processen, upptaget av kol. Men det kan också betyda ”att ha bundet”, det vill säga syfta på tillståndet, alltså förrådet av kol. Vad beträffar skogens roll för klimatet är det dess kolförråd som är det viktiga. Kolupptaget är viktigt bara i det avseendet att det med tiden ökar kolförrådet.
Kolförrådet är allra störst i en riktigt gammal skog, där det finns stora mängder kol bundet i både levande träd, död ved, i underjordiskt svampmycel och i själva jorden. Gamla skogar kan fortsätta bygga på sitt kolförråd i hundratals år, men slutligen kan den uppnå ett jämviktstillstånd där skogen tar upp lika mycket kol som den avger, så att nettoflödet är noll. Detta betyder dock inte alls att den skogen då inte längre gör någon klimatnytta. Tvärtom gör den då den maximala klimatnyttan en skog på den platsen över huvud taget kan göra, eftersom den innehåller så stora mängder kol, som därmed hålls borta från atmosfären.
Om skogen däremot avverkas avgår stora mängder kol inom kort tid till atmosfären i form av koldioxid, när svampmycel och rötter dör och förmultnar, och när en stor del av det avverkade virket blir till biobränslen eller kortlivade pappersprodukter. Endast en bråkdel blir till långlivade träprodukter som behåller kolet bundet under åtminstone något årtionde. De virkesodlingar som växer upp på kalhyggena kan förvisso ha ett högt upptag av kol, men deras kolförråd är mycket litet och sålunda är även deras klimatnytta liten. Upptaget av kol leder till att kolförrådet med tiden ökar, men det moderna så kallade skogsbruket innebär att man avverkar träden igen långt innan kolförrådet ens nått nära skogens maximala potential.
Om naturen får ha sin gång kan även naturskogar drabbas av plötsliga minskningar av kolförrådet på grund av stormar eller bränder. Detta inträffar dock med långt mindre frekvens än vad skogarna nu för tiden kalhuggs, och
Det råder alltså ingen tvekan om att det för klimatet är bäst att låta skogen stå kvar och avverka så lite som möjligt.
innebär sällan en lika stor förlust av kol, eftersom stormar eller bränder sällan dödar alla träd och de träd som dör likaväl blir kvar i skogen där de endast långsamt förmultnar.
Det råder alltså ingen tvekan om att det för klimatet är bäst att låta skogen stå kvar och avverka så lite som möjligt. Det gäller att hålla isär de två olika betydelserna av ordet ”binda”, och att komma ihåg att det är kolförrådet, inte upptaget, som är det viktiga för klimatet.
Ifall det här var krångligt att förstå, låt mig ännu göra en liknelse. Anta att vi har ett golv, en hink och en viss mängd vatten och vi vill hålla golvet så torrt som möjligt. Tänk att golvet är atmosfären, vattnet är kolatomerna, och hinken är skogen. Om vi vill hålla golvet torrt måste vi försöka hålla så mycket som möjligt av vattnet i hinken. På samma sätt, om vi inte vill ha kol ut i atmosfären gör vi klokt i att i stället ha det lagrat i skogen. Att kalhugga skogen motsvarar att hälla vattnet från hinken ut på golvet. Vattnet far ut på golvet, kolet far ut i atmosfären, just det som vi inte vill.