Säg mig vem som tryggast i (konst)världen är?
Trygghet är temat för den pågående utställningen på konstmuseet Artsi i Vanda. Här anläggs inte bara en kritisk blick på tillgängligheten till samhällets offentliga rum. Utställningen problematiserar också utställningslokalen och konstmuseernas maktutövning. KONST Tryggad – politik om kroppar och platser
Vanda konstmuseum Artsi till den 24 oktober
Ett rum är så mycket mera än en trivsam plats där en kan sitta och dricka sitt morgonkaffe. Förutom de fysiska rum som särskilt vi på kallare breddgrader ofta vistas i, finns det en uppdelning i personliga och offentliga rum samt i mera abstrakta entiteter som det politiska, psykologiska och samhälleliga rummet. Rummet kan ses som det vakuum som människan finns och existerar i. Med det sagt innebär det inte att rummen skulle vara lika välkomnande för alla som vistas i dem. En våning utan hiss kan vara otillgänglig för en rullstolsburen, på samma sätt som könsbestämda toaletter och debatten om tiggare och hemlösa personer i stadsbilden visar att samhällets olika rum inte demokratiskt tillhör alla.
Mångsidiga dialoger
Inte heller museet som institution har automatiskt varit en plats för alla. Den gamla myten om museet som en neutral och opolitisk plats håller lyckligtvis på att förändras till fördel för ett mera sanningsenligt narrativ om museet som en bidragande faktor till kolonialism, nationalism och klassamhället. Därför är det extra välkommet att kuratorerna för utställningen Tryggad – politik om kroppar och platser väljer att uppmärksamma hur själva utrymmet som verken befinner sig i är en del av en större maktstruktur.
De tio inbjudna konstnärerna och konstnärsgrupperna närmar sig trygghetstemat genom olika inkörsportar och medier, och visar hur komplext ämnet är. Kristina Norman tar sig an konflikten mellan Ryssland och Ukraina, Flo Kasearu arbetar med offer för våldsamma relationer och Shubhangi Singh undersöker kroppar i det offentliga rummet – både utifrån den egna barndomen och utifrån observationer kring museiområdet i Myrbacka. Konstnärernas och konstverkens mångfald genererar naturliga dialoger och paralleller mellan olika kontexter.
Konstvärldens baksida
Hito Steyerls videoverk innehåller den tydligaste kritiken mot dagens museiinstitutioner genom en för konstnären typisk blandning av fakta och fiktion. Guards riktar blicken mot museiväktares våldsamma metoder och uppmärksammar i samma veva hur deras arbete mera handlar om att skydda konsten än om att måna om besökarna. Det här fångar kuratorerna Jussi Koitela och Christine Langinauer upp i utställningsrummet som omringas av Annika Rauhalas videoverk
Jouha om den finska kravallpolisens agerande samt den maskulinitetsoch vithetsnorm som råder inom den.
Steyerls Is the museum a battlefield? gör en djupdykning i museernas kopplingar till vapenindustrin i egenskap av direkt och indirekt sponsor av konstfältet. Även om videon har några år på nacken är ämnet fortfarande i allra högsta grad aktuellt. Många har säkert Whitneybiennalen 2019 i färskt minne där åtta konstnärer valde att dra tillbaka sina konstverk på grund av styrelsemedlemmen Warren B. Kanders inblandning i produktionen av tårgas som användes mot civilpersoner vid den mexikanska gränsen. En av dem som valde att dra tillbaka sin medverkan var gruppen Forensic Architecture, som i Artsis utställning deltar med ett verk som undersöker mordet på en grekisk hbtiq-aktivist.
Trots den amerikanska kontexten i Steyerls verk går det att härleda till den diskussion som förs här hemma om kulturens finansiering och spelbolaget Veikkaus roll i den. Det är knappast mera etiskt att största delen av kulturen i Finland finansieras av människors spelberoende, och att det fortfarande råder en osäkerhet kring hur pengar ska fås in efter att modellen avvecklats.
Vågat med glimten i ögat
Koitela och Langinauer lyckas föra samman de vitt skilda verken till en mångfasetterad berättelse om olika upplevelser av trygghet. Det är intressant att betrakta och innehåller också viss humor. Även om det förekommer en del utställningstekniska problem där ljudlandskapen från olika videoverk blandas samman och gör ljudet från enskilda verk svåra att uppfatta, lyfter sammanställningen fram viktiga kärnfrågor ur ett mångsidigt och tankeväckande perspektiv. Jag kan inte låta bli att undra vad som skulle krävas för att något av de större museerna i Helsingfors skulle våga genomföra en lika kritisk utställning?