Med Sankta Klara som medkännande ciceron
Äärimmäisyys är en utmanande och just därför givande produktion. Klimatångest möter franciskansk filosofi i en köropera som inte skriver på näsan eller serverar färdigtuggade lösningar.
Äärimmäisyys
Libretto: Antti Nylén. Musik och ljudplanering: Maija Ruuskanen. Regi: Juulia Tapola. Dirigent: Kristina Bogataj. Koreografi: Jukka Tarvainen. Ljus, video och scenografi: Ville Virtanen. Dräkter: Jenni Nykänen. Medverkande: Jeni Packalén, mezzosopran, Emo Ensemble, Maija Ruuskanen, orgelharmonium, Jukka Tarvainen & Jaakko Junttila, parkour och dans. Premiär på Kapsäkki 14.10.
Äärimmäisyys är enligt Kapsäkkis hemsida ”en modern, konstgenrerna syntetiserande köropera, där ordkonst, körmusik, immersiv ljudplanering, visualisering, parkour, modern dans, franciskansk filosofi och klimatångest förenas”. Inte så litet trendigt, eventuellt med undantag för det franciskanska elementet.
Antti Nyléns intelligenta libretto understryker dock effektivt hur dagsaktuella Franciskus av Assisis extrema läror och livsstil de facto är, inte minst bland olika alternativa grupperingar i en tid präglad av yttre och inre omvälvningar. I centrum står Franciskus själasyster Sankta Klara av Assisi, grundare av franciskanerordens andra gren klarissorna, som agerar ciceron samt ett slags mänsklighetens alter ego.
Produktionens andra, intimt relaterade huvudtema är klimatproblematiken och i förlängningen människans hänsynslösa utnyttjande av naturresurserna i profithungerns och självförhärligandets namn. Vad hade månne ekoanarkisten Franciskus haft att säga om dagens livsstil? En alternativ väg stakas tydligt ut av Nylén, som även låter röster som bland andra Victor Hugo, Saima Harmaja och, inte minst, Gunnar Ekelöf (Ur självmordsboken) komma till tals.
Ett lika överraskande som, vid närmare eftertanke, logiskt drag är att gestalta Franciskus som en traceur och Jukka Tarvainen och kollegan Jaakko Junttila for som spindlar längs väggarna och fondens rörkonstruktioner. Visuellt effektfullt, visst, men även motiverat med tanke på parkourens dimension av fysisk, och psykisk, hinderforcering genom bland annat avancerad självdisciplin.
Tufft och fragilt
Juulia Tapolas regi, som opererar i symbios med Jukka Tarvainens koreografi, har av naturliga skäl en stark fysisk närvaro och hon ställer avsevärda kinetiska krav på operans två huvudpersoner: Klara, som får ägna sig åt en hel del klättring, samt kören, som får agera bland annat Franciskus lärjungar och penningtörstande pöbel samt forcera diverse fysiska hinder på vägen.
Jeni Packaléns Klara är en samtidigt tuff och fragil typ – åtta sekel av våndor och empati sätter sina spår – men något som helst spår av skörhet kunde dock inte märkas i den mustigt omfångsrika och minutiöst kontrollerade stämman. Emo Ensemble, med säker hand lotsad av Kristina Bogataj, bemästrade sitt parti med bravur om än stundtals med andan i halsen.
Av skådeplatsens fem harmonier trakterades blott ett och det av Maija Ruuskanen, som hade kokat ihop ett lika stilistiskt mångsidigt som dramatiskt funktionellt partitur. Snudd på fritonala passager samsades med finsk-melankolisk sångtradition à la Chydenius, pulserande rytmslingor från band alternerade med andlöst textkänslig körlyrik och det var egentligen endast de folkmusikalluderande danspartierna som stundtals kändes smått malplacerade.
Äärimmäisyys – ett slags fristående fortsättning på köroperan Herääminen med Paavo Ruotsalainen i blickfånget – är en utmanande, och just därför givande, produktion för att den inte skriver på näsan eller serverar färdigtuggade lösningar. Den manar till eftertanke, begrundan och, måhända rentav, handling. En av ett gott konstverks många möjliga egenskaper.