Inom modern regeringspolitik är få saker verkligt banbrytande
Gör man misstaget att se på bråket om pengar bara med förstoringsglas så missar man den stora bilden – vilka vindar som blåser då 30-plusgenerationen regerar.
Det är uppseendeväckande med sådana offentliga utskällningar mellan regeringsmedlemmar som vi sett den senaste veckan.
Inte bara har statsminister Sanna Marin (SDP) kritiserat en kulturminister öppet – något som statsministrar traditionellt brukar ta i enrum med sina kolleger och sen försvara sina ministrar utåt – men statsministern har själv fått ta rejält med skäll. ”Hur länge ska man ännu stå ut med Marins finanspolitik?” frågade sig Centerpolitikern Jouni Ovaska på Twitter.
Tjafset i regeringsledet nådde en fas då övriga regeringspartier höll sig på avstånd, och oppositionen kunde luta sig tillbaka med sina popcorn.
Men det är inte ”banbrytande”, så som många rubriker vill klassa alla gräl varje vecka.
Få saker är särskilt banbrytande då en statsminister redan avgått den här perioden, en hel ministergrupp bytte parti förra perioden, och två partier hoppade av regeringen perioden före det – som för övrigt slutade i ett kaos där regeringen röstade ner sina egna lagförslag strax före val.
Det nya är kanske att Instagramgenerationen inte tycks prata tillräckligt mycket IRL (i det verkliga livet). Men det är inte muckandet som ska ses i förstoringsglas, utan hellre vad det betyder.
I sak handlade den senaste konflikten om turerna efter Veikkauspengarna och kulturmedlen. Redan länge har det varit känt att Veikkaus intäkter sinar och att de kompenseras helt i år men inte längre nästa år, men efter höstens debacle har regeringen tvärtemot sina tidigare förhandlingsresultat beslutat kompensera bortfallet helt.
Det talas visserligen inte lika mycket om att intäkterna från Veikkaus under tidigare år stigit över förväntningarna. När de sjunkit har det varit från en nivå som till exempel 2017 överskred statens förväntningar med nästan 300 miljoner, och även 2019 varit lika hög. Det är lättare att få mera än att stå i den situation då pengarna sinar och man ska dra ifrån. Upp som en sol, ned som en nedskärning. Och oberoende av det, så är framtidens lösning kring spelintäkterna, och huruvida de ska kanaliseras direkt via budgeten, en större fråga.
Tidigare i höst kompenserades även polisen efter offentligt missnöje med polisens budget, och sammantaget har detta, både utanför och inom regeringsleden, lett till en oro över huruvida alla försök att banta underskottet backas då någon skriker tillräckligt högt. Många samhällssektorer har ju inte för vana att skrika.
Hur går det då i vårens rambudgetförhandling, där man ytterligare borde balansera bort några hundra miljoner enligt tidigare rambeslut? Och redan före det, i februari, ska regeringen besluta om sysselsättningsåtgärder som stärker statens ekonomi. Det grubblas redan på om den här regeringen är färdig att komma med tråkiga besked.
Men den verkliga kulturkrocken i regeringen, som också påverkat allt det här, syns i den diskussion som gäller synen på budgetramen och på offentlig skuldsättning.
En finanspolitisk veteran noterar till exempel att klassiska skattefrågor inte alls längre är det som delar vänster- och högerinriktade 30-plussare. Visserligen binder regeringsprogrammet regeringen i skattefrågor, men faktum är att uppdelningen kring att höja eller sänka skatter hamnat i skymundan. Det verkar vare sig till höger eller vänster finnas något större intresse för skattehöjningar i sig, och de tvister som uppkommer gäller styrning, miljö och hur man kan täta skattebasen.
Däremot har helt andra finanspolitiska idéer blåst in från den stora världen.
Sanna Marins utspel om att förnya budgetramen, så att gröna investeringar kunde göras utanför ramen, är något slags nationell version av den europeiska debatten om ”golden rule”. EU diskuterar nämligen också sina finanspolitiska regler efter coronakrisen, och ett utspel är att göra undantag för gröna investeringar då man synar skuldreglerna.
Finansminister Annika Saarikko (C) är inte så förtjust, och poängterade senast i torsdags att några beslut om att ändra budgetramförfarandet i Finland inte har tagits.
Den andra vinden som påverkar synen på finanspolitiken är den moderna penningteorin (modern monetary theory), en inriktning som också styr bort från gamla skattehöjningar som redskap och i stället omfamnar offentlig skuld som något som inte är så farligt som man tidigare klassat det. Även det här är en internationell trend, men den har blåst in i Norden. Det är den nya kulturkrocken.
Den kan påverka redan i vår, då regeringen samlas till budgetramförhandling. Men det verkar också handla om rent partipolitiska profileringar i ett läge där valstämningen kan börja extra tidigt, på grund av regionvalet i januari.
Tjafset i regeringsledet nådde en fas då övriga regeringspartier höll sig på avstånd, och oppositionen kunde luta sig tillbaka med sina popcorn.