Birgitta Trotzig och den idealiserade självutplåningen som skydd mot den vardagliga
ESSÄ I människornas värld är utplåningen ful, förnedrande och smärtsam. I religionen är den det högsta du kan sträva efter. Birgitta Trotzigs författarskap förenar äckel och medlidande – och har något viktigt att säga i en tid där jagets enda uppgift verkar vara att fyllas av stolthet.
Birgitta Trotzig önskar sig ”det yttersta: tillblivelse genom utblottning.”
I sin fjärde bok, Ett landskap från 1959, föreställer hon sig självutplåningen som en singularitet, en big bang; den ska bli porten till en försonad, uppfylld, totalt närvarande existens.
Trotzig är sträng mot världen, vilket är krävande och samtidigt lustfyllt befriande läsning – och lika sträng mot sig själv. Hon vill ”kläs av, tömmas, förintas, så att han blottas: så att ingen annan än han lever i mig.” Hon ska raderas och ersättas av gud.
Denna önskan ”är det enda levande i mig. Allt det andra är sjukdom.” Det egna jaget har hon inga höga tankar om. ”Jag. Förrädaren. Jag som säger: jag. Förrädaren. Gör mig fattig – icke-jag. Beröva mig. Bevara mig i fattigdom.” Och nästan genast säger hon emot sig själv. ”I människan finns inget som är betydelselöst”, heter det nio sidor senare. Här finns en motsättning att utforska.
Utplåningsfantasin
Den som återvänder till Ett landskap – nyligen utgiven av förlaget Faethon som del II i Trotzigs samlade skrifter – upptäcker en lång konsekvens i hennes författarskap. Formuleringen om jaget-förrädaren skulle kunna ingå i Ordgränser (1969) eller Sammanhang (1996). I dem alla finns samma blick på världen och samma språkliga precision. Skillnaden är att hon i de senare böckerna släpper fram ett större myller av bilder – det blir mindre renässans och mer H. R. Giger, Hieronymus Bosch, Piranesis
Carceri eller bröderna Wachowskis The Matrix. Alla tre texterna utvecklar vad jaget-förrädaren trots allt kan erfara, tänka och formulera – vad jaget kan se, just för att det är obekvämt i sig själv och känner sig som en förrädare.
Varför anser jaget att jaget är en förrädare? Den första associationen går till Simone Weil, som Trotzig själv nämner. I Weils tyngden och nåden (1948) finns det här vackra, intelligenta och isigt självutplånande stycket:
att Gud älskar mig kan jag inte fatta, eftersom jag känner så tydligt att tillgivenhet för mig, till och med från människor, bara kan bero på ett misstag. Däremot har jag inte svårt att föreställa mig, att han älskar den utsikt över sin egen skapelse, som bara är möjlig från den punkt där jag befinner mig. Jag måste dra mig tillbaka för att han ska kunna betrakta den. Jag måste dra mig tillbaka, på det att Gud skall kunna träda i beröring med de människor som ödet för i min väg och som han älskar. Min närvaro är påträngande, som om jag hade kommit emellan två älskande eller två vänner. […] Om bara jag kunde försvinna, fullkomlig skulle då kärlekens förening vara mellan Gud och jorden där jag går, havet som jag hör.
Utplånar mig är något jag gör i hemlighet. Ingen ska se det – men rymmer inte fantasin om utplåningen också en lika hemlig önskan om att någon som är större och starkare ska upptäcka mitt självskadebeteende, beundra mig för det, lyfta upp mig och förlåta mig? Även utplåningen är ett kontaktförsök.
Trotzig kritiserar ”det outrotliga behagsjuka vädjandet efter uppmärksamhet, intresse, smickrande medlidande”, men inom henne finns lyckligtvis också en önskan om kontakt. När jag pekar på det tror jag inte att jag riskerar att beröva självutplåningen – i religiös eller annan form – något av dess mystik och lockelse.
Trotzig och Weil har så mycket att säga om renhet och jagutplåning, men här gäller det att inte missa det uppenbara: deras kluvenhet inför den. De hyllar den, som i citaten ovan, men det är långt ifrån allt de gör.
Utplåning, låg och hög
Karaktäristiskt för dem är att de alltid skriver om två sorters outhärdligt lidande. Den ena sorten, som de avskyr och är rädda för, förnedrar själen. Den andra sorten leder, genom en underbar paradox, till frälsning. De längtar efter jagutplåningen, fascineras av den, förklarar att den är vägen till räddning, renhet, fullkomning – men trots det ägnar de lika mycket tid åt att beskriva hur vidrigt, smärtsamt och grymt det är att skadas så djupt att jaget riskerar att gå under. Båda gör det med så mycket avsmak att jag hör att utplåning inte är något teoretiskt begrepp för dem. De vet hur ont det gör när själen är på väg att knäckas. Hos Weil ligger den förnedrande utplåningen i fabriksarbetet så förunderligt nära den försonande utplåningen i religionen.
Den här kluvenheten syns tydligt i de två böcker som utgör Samlade skrifter II. De prosalyriska anteckningarna i Ett landskap tillkom medan Trotzig konverterade till katolicismen. Där beskrivs den frälsande jagutplåningen genom Jesus. Romanen En berättelse från kusten (1961)
Läsaren möter tiggeri, prostitution, våldtäkt, näringsbrist, förstelning, krymplingen som hela stan spottar på, barn som föds utan att deras föräldrar vill ha dem, den fattige riddaren som blir utskrattad när han försöker spela herre, den före detta soldaten som super för att slippa tänka.
beskriver jagutplåning som den i praktiken ser ut bland människor, i det här fallet i det sena 1400-talets Skåne. Läsaren möter tiggeri, prostitution, våldtäkt, näringsbrist, förstelning, krymplingen som hela stan spottar på, barn som föds utan att deras föräldrar vill ha dem, den fattige riddaren som blir utskrattad när han försöker spela herre, den före detta soldaten som super för att slippa tänka.
Weils och Trotzigs texter slits mellan två laddade poler: den idealiserade jagutplåningen kontra den reellt existerande jagutplåningen. I människornas värld är utplåningen ful, smutsig, förnedrande och smärtsam. I religionen är den det högsta du kan sträva efter.
Här kan man se en strategi: visionen om den idealiserade, totala utplåningen som ett försvar mot den ständigt hotande men aldrig fullständiga utplåningen i vardagen. Är det en fungerande strategi? Svaret kan tyckas cyniskt, men jag tror att det lyder så här: ja, om du är författare.
För en författare är olösta psykiska konflikter produktiva. Det är inte säkert att du själv behöver veta vilken din innersta konflikt är; den arbetar i dig ändå.
Bristen som motor
En inre brist är svår att leva med. ”Människan förmår nästan allting, uthärdar nästan allting utom en enda sak – att ett sammanhängande ögonblick inte göra något annat än tiga och lyssna till det ihållande nakna rop av behov som stiger upp ur allt hon är, ropet som är hennes grund och verklighet”, skriver Trotzig i Ett landskap. Hon fortsätter: ”att lyssna till det är att med alla sinnen utsätta sig för en förödmjukelse, som inte är att uthärda, som bara inte går att uthärda: att med alla sinnen veta att jag ingenting är och betyder av mig själv – att jag aldrig kommer att göra det.”
Här är ännu en av litteraturens paradoxer: en outhärdlig brist kan bli en inre motor, förutsatt att den inte har blivit besatt av att tysta dig.
Den tvingar dig till noggrannhet. Du måste hitta de rätta, levande orden, och bristen avvisar dem alla – klichéerna avfärdas med en fnysning, men även de bästa formuleringarna åldras snabbt. Du måste försöka igen.
Jag vill gärna tro att olösta inre konflikter gör en författare särskilt väl lämpad att iaktta, avlyssna och beskriva den besvärliga varelse som kallas människa – eftersom människan inte är något annat än en olöslig konflikt. Människan har så många lovande och motstridiga egenskaper, som hon aldrig kommer att utveckla till fulländning. Hon är ett djur som är tillräckligt intelligent för att förstå sina egna begränsningar – och lida av dem. Begränsningarna är ohjälpliga. Vi kan aldrig bli eller nå det som vi har förmågan att föreställa oss. Hur det än vänder sig kan jaget inget annat än att svika sig själv och sina medmänniskor.
Äcklet är kreativt
Olösta inre konflikter räddar författaren från en allvarlig yrkesrisk: ideologin. Om man är uppriktig mot sig själv inser man snart att inga ideologier kan mätta det bottenlösa begär efter försoning som finns i en ohjälpligt konfliktfylld människa. Det omättliga och oförlösta inom dig tvingar dig att spränga varje ideologi när du skriver skönlitteratur, även de ideologier du uppriktigt skulle försvara i en politisk diskussion. Det tvingar dig att erkänna vad du ser, även om det inte passar in i din egen ideologiska mall.
Här säger Birgitta Trotzigs texter naturligtvis emot mig. Hon har hittat en ideologi, en version av katolicismen, som vill lösa problemet genom att göra omfamnandet av människans ofullkomlighet till sin bärande idé. Det är intressant att se hur hon betraktar människorna inifrån sin tro. Återigen finns en kluvenhet, som jag tror är mycket produktiv. Människor är äckliga, och samtidigt förtjänar de medlidande.
Äcklet är kreativt – underskatta inte dess formuleringsglädje! För borgmästarhustrun Apelone i En berättelse från kusten framstår mänskligheten ”som en ohyra, storfotad, mångbenad med blinda maskhuvuden”. Liknande uttryck för avsmak mot mänskligheten återkommer genom hela Trotzigs författarskap, alltid så välformulerade att de skänker mig en paradoxal uppmuntran. De har inte åldrats. I Ett landskap ger hon en perfekt bild av internets offentlighet: ”Ordet är brutet i stycken, skingrat i millionfaldigt skimrande, kväljande, entonig mångfald.”
Hon har samma vördnad för den andres ansikte som filosofen Emmanuel Levinas, men till skillnad från honom vågar hon erkänna att medmänniskan ibland är ful: ”det solkiga ansiktet, det gråtfläckiga ansiktet, den pinade tunga hycklande människomasken.”
Hon urskiljer både lidande och falskhet med samma precision; falskheten minskar inte lidandet, och lidandet upphäver inte falskheten. Dessa båda synsätt – människan som ömkansvärd, människan som äcklig – stöder varandra och kommunicerar med varandra. Tog man bort ett av dem skulle hennes texter falla ihop. En antirasist skulle knappast kunna beskriva flyktingar med liknande ord, men Trotzigs tro tilllåter henne att behålla båda synsätten, parallellt, och driva dem så djupt hon kan.
Offer är inte bättre
De fattiga förtjänar rättvisa, men de är samtidigt fula, skitiga och elaka. Trotzig lyckas med konststycket att behålla blicken öppen för deras fulhet – hon insisterar på den, återvänder till den, frossar i den – utan att förmedla hån eller förakt.
Under en svältperiod i En berättelse från kusten är människorna inget mer än ”korn utan värde, maskätet, dött”, som ”dröste till marken”. De sjuka ligger utanför hospitalet ”som de skabbiga lammen”.
Alla är skadade, ”hjälplöst förtegna omkring det värsta”, skriver Trotzig i Ett landskap, även de som inte erkänner det. ”Som ett sår alltför djupt, alltför livsfarligt så att själva nerven, den som kan förnimma smärta, också är skadad och inte längre kan meddela sig.”
De städer och kulturella spår som historien har lämnat efter sig är inget annat än ”en gigantisk grotesk felaktighet, väldiga blinda labyrinter av död besynnerlighet.” Vad göra? Gå till kyrkan? Men även där möter hon ”en mardröm av blinda glänsande ansikten.”
Trotzig har sett att samhällets offer inte är en bättre sorts människor. Därför skriver hon om ”människors orena smärta”, om ”de omöjliga, de odugliga, de depressiva, de hysteriska, de som inte orkar, de som bara flyr och håller sig uppe med att med en prostituerads gester berätta för vem som vill höra på om sin flykts oäkta bedrifter”. Kritiken mot de andra går inte att skilja från självkritik, eftersom de har sitt ursprung i samma olösliga brist: ”jag är någon som är halv – på ett sätt inte fullvärdigt människa”.
Omöjlig ideologi
Som Leon Wieseltier har skrivit i Against identity (1996), en tidig uppgörelse med identitetspolitiken: jag vet att jag inte duger, och det hjälper mig att skärpa blicken. Det hjälper mig att bli självkritisk och sårbar, så att min blick på världen aldrig stelnar. Hur ska man undvika ”känslans tillbedjan av sig själv”, hur kan man hindra konsten och det egna själslivet ”från att förruttna”, undrar Trotzig. Hennes egna texter är svaret. Man gör det genom att förbli otillfredsställd.
Litteratur går däremot inte att skriva utifrån den ideologi som behärskar en stor del av samhället just nu – en ideologi som säger att jagets enda uppgift är att fyllas av stolthet. Ingen får kritisera mina känslor och mina val. Den som uppfostrar oss att tro detta, oavsett om det är populärkulturen, skolan, ett gäng managementkonsulter eller alla tillsammans, tar ifrån oss både litteratur och självkännedom.
Den bästa gåva en författare kan ge sina läsare är ett språk som övertygar dem om att det fortfarande går att tala allvar. Ett sådant språk har Birgitta Trotzig.