En helt hudlös människa
W G Sebald verkade driva sig själv i döden just när han äntligen funnit det litterära uttryck han hade sökt hela livet.
Omkring 1990 uppenbarade sig en komet på den litterära himlen. Med några lika originella som svårbeskrivna böcker etablerade sig W.G. Sebald som en av de mest beundrade och omdiskuterade författarna i sin tid. En obskyr, medelålders professor i tysk litteratur, verksam vid ett engelskt provinsuniversitet, bekant bland sina kolleger för det outtröttliga enmanskrig han i flera decennier fört mot den etablerade germanistikens och stora delar av den tyska samtidslitteraturens förljugenhet.
Och sedan detta. Fyra böcker inom tolv år i en genre mellan berättelse, essä och prosadikt som han tycktes ha skapat själv och som uttryckte hela den tragik som var Tysklands och Europas 1900-talshistoria, på ett språk som i sin ohejdbara sorg blir nästan övermäktigt. I centrum stod judarnas öde, i bakgrunden den sällan direkt nämnda Förintelsen. Vad Sebald frågade var: hur kan man leva vidare efter en sådan katastrof? Låt oss nämna dessa vidunderliga verk: Svindel. Känslor (1990), Utvandrade (1992), Saturnus ringar (1995), Austerlitz (2001). Sedan dog han av en hjärtinfarkt lika plötsligt som han uppenbarat sig. Utsliten, kan man tänka sig, av sin vanding genom den mänskliga tragedins katakomber. Men böckerna har inte upphört att fascinera sina läsare.
Första Sebald-biografin
Nu har Winfried Georg Sebald fått sin första biografi, Speak, silence. In search of W.G. Sebald av Carole Angier. Projektet är komplicerat av både litterära och personliga skäl, bland annat för att gränsen mellan fiktion och verklighet är ovanligt vag hos Sebald. Det är kanske inte förvånande att Sebalds hustru och dotter har avböjt medverkan trots att Angiers bok inte alls är särskilt ”avslöjande” eller ”sensationell”. Om man kan vara kritisk mot Angier på vissa punkter – jag återkommer till det – så måste man dock först konstatera att hon gjort ett imponerande grundforskningsarbete. Det är särskilt värdefullt i ett läge när det börjar bli bråttom: många av dem hon intervjuat är gamla, vissa har avlidit under arbetets gång.
Det finns en diskrepans mellan yttre händelselöshet och inre dramatik i Sebalds liv som är en motor i Angiers bok. Han föddes 1944 i den bayerska alpbyn Wertach och levde där i sex år innan familjen flyttade till den närliggande småstaden Sonthofen. Det här var en del av Tyskland där krigshandlingarna aldrig kom särskilt nära. De fåtaliga judarna hade tvingats iväg redan innan mördandet satte igång, så Förintelsen märktes inte. Sebalds far deltog i kriget från början till slut och satt sedan i krigsfångenskap. På femtiotalet, när Västtyskland åter fick bygga upp en begränsad försvarsmakt återinträdde han i tjänst. Enligt sina närmaste var han inte särskilt fanatisk eller krigisk, snarare en man från utfattiga förhållanden som i arméanställningen såg en möjlighet att försörja sin familj.
För sonen tedde det sig annorlunda. Han uppfattade sin far som en övertygad nazist och konfronterade honom livet ut. Den viktiga manliga förebilden var i stället hans morfar som dog när Sebald var tolv år gammal. Det var en katastrofal förlust han vårdade hela sitt liv med samma intensitet som avskyn för fadern.
Han upptäcker Förintelsen
Sebald var framgångsrik i skolan, också socialt. Han började tidigt skriva, redigerade skoltidningen, spelade amatörteater och fick vänner. Till och med som idrottsman utmärkte han sig. När han var sjutton inträffade dock något livsavgörande. En av hans lärare visade Billy Wilders film Death Mills för klassen. Den hade producerats i USA för att lära tyskarna vad Förintelsen var. Det blev en chock Sebald aldrig hämtade sig ifrån, och han fick en första insikt i den tystnadskultur som rådde i hans hemtrakter. Senare skulle den tyska tystnaden om Förintelsen och om kriget och dess följder bli ett av hans viktigaste teman som författare och litteraturforskare.
Det här blev början till Sebalds ambivalenta förhållande till Tyskland. Han inledde sina studier i Freiburg, ironiskt nog vid filosofen Heideggers gamla nazistiska modelluniversitet. För mycket fanns kvar av det förflutna. Efter ett par år flyttade Sebald till Fribourg i Schweiz, till sin äldre syster Gertrud som hela livet förblev hans närmaste familjemedlem. Där avlade han sin examen innan han drog vidare till Manchester. I England upplevde han en
blandning av lättnad och främlingskap. Han gjorde flera försök att återvända till Tyskland som språklärare men gav alltid snabbt upp, oförmögen att fördra den förljugna atmosfär som långt in på sextiotalet rådde i landet. En fristad fick han till slut som professor vid det nya universitetet i Norwich där han stannade till sin död.
Dubbelheten i Sebalds liv är påfallande. Många av Angiers intervjuobjekt minns honom som en vänlig och förbindlig man som lätt smalt in på sina arbetsplatser och beundrades av sina studenter. Han verkade inte ha särskilt många nära vänner men var trofast mot de fåtaliga. När han inte skrev tyckte han om att renovera och arbeta i trädgården. Till de få saker man får veta om äktenskapet var att han och hustrun delade ett intresse för inredning; deras hus utanför Norwich omtalas som vackert. En vanlig hygglig man, åtminstone i yngre år. Många vittnar om chocken när hans böcker började komma och avslöjade sin genomgripande sorg och tragik.
Men den hade funnits där hela tiden – uttryckt i det oförsonliga hatet mot Tyskland, i den giftiga kritiken han utsatte samtidslitteraturen för och som gjorde honom till en utböling bland tyska kolleger. Bland sin tids författare var det egentligen bara tre han skrev uppskattande om: Peter Weiss, Thomas Bernhard och Peter Handke som kan ses som själsfränder. Typiskt nog var ingen av dem tysk eller bosatt i Tyskland.
Lungtorpeder
Under 1980-talet förändrades situationen. Sebalds mentala hälsa vacklade. Han visade tidvis paranoida drag och drabbades av depressioner, men kunde ändå arbeta vidare. Från och med nu visar han också alltmer självdestruktiva drag. Trots högt blodtryck och hjärtbesvär vägrar han söka läkarvård – det skulle bara vara till besvär för alla, menar han. Han talar om självmord och kedjeröker extrastarka, filterlösa cigarretter, kallade ”lungtorpeder”, ända till slutet. För dem som stod honom nära kom hjärtattacken vid 57 års ålder inte som någon överraskning.
Det fanns något djupt irrationellt i detta. Sebald verkade driva sig själv i döden just när han äntligen funnit det litterära uttryck han, det behöver man inte tvivla på, hade sökt hela livet. Efter den sista boken Austerlitz kastade han sig in i ett nytt, stort projekt som uppenbarligen skulle ha fokuserat på första världskriget, gestaltat ur både tysk och fransk synvinkel. Han ägnade sig åt arkivstudier och besökte viktiga platser men hann aldrig börja skriva. Men författarskapet tycks inte i längden ha räckt som livsuppehållande kraft.
Den fråga som mest verkar driva Carole Angier handlar om Sebalds psykiska disposition och drivkrafter. Varför var han så förtvivlad fastän hans eget liv passerade utan katastrofer, varför levde han sig så intensivt in i den judiska katastrofen fastän han saknade direkt kontakt med den? De flesta andra skakade ju av sig det förflutna och gick vidare. Varför inte han? Angier vänder på varje sten i Sebalds liv för att hitta den yttersta orsaken, men misslyckas. Till slut kan hon inte säga annat är att han måste ha varit en helt hudlös människa som saknade förmåga att värja sig mot olyckorna. Det är en förklaring som visar varför den biografiska litteraturforskningen ganska ofta kommer till korta. Å ena sidan helt plausibel, å andra sidan sidan intetsägande. Samma sak kunde väl sägas om många av dem som befinner sig på Sebalds konstnärliga nivå: Franz Kafka, Virginia Woolf, Thomas Bernhard är några exempel. Sebald var Sebald och upplevde och skrev därför som han gjorde. Mer är kanske inte att säga.
Ett annat stickspår övertron på de biografiska förklaringarna leder Angier in på syns i hennes verkanalyser. Sebald är känd för att vara en collagekonstnär. Hans böcker är sammanvävda av sådant han hittat. ”Stjäl så mycket ni kan”, sa han åt sina skrivande studenter. Det gällde både texter, bilder (ett viktigt element i böckerna) och människoliv. Nästan alla hans viktiga gestalter har verkliga förebilder, mer eller mindre camouflerade. Angier har ägnat oändliga mödor åt att klarlägga vilka dessa människor var, hur deras liv förlöpte i verkligheten och hur Sebald kom i kontakt med dem. Mera sällan berikar de här kunskaperna läsningen av böckerna. Man påminns om något Sebald skriver i en av essäerna i den posthuma samlingen Campo Santo. Där handlar det om om Kafkaforskningen (Kafka var hans viktigaste litterära förebild) men saken är allmängiltig: ”Det är just denna återhållsamhet, som enbart håller sig till saken och inte försöker komma med några förklaringar, just den som utmärker de mest förtjänstfulla Kafka-forskarna”.
Den prekära bokstavsbron
För det avgörande bidraget till ”Sebald-effekten”, den starka känslomässiga reaktion böckerna föder, är deras stil. Sebald arbetade outtröttligt på varje litet avsnitt, skrev om och om tills han fann de exakt rätta orden. Angier berättar att det kunde behövas ett par tusen utkast för en bok. I en essä om Vladimir Nabokov säger Sebald:
”Att skriva sig fram till sådana visionära ögonblick var också för Nabokov ett synnerligen mödosamt göra. Ofta måste han arbeta i timmar på en kort fras innan rytmen stämde ända in i sista kadens, jordens tyngd var övervunnen och författaren, själv nu i viss mån okroppslig, via sin bokstavsbros prekära konstruktion kunde nå den andra stranden.”
När Sebald dog befann han sig mellan projekt och lämnade ingenting otryckt efter sig. Campo Santo sammanställdes av tidnings- och tidskriftsartiklar och har nu getts ut i som alltid utmärkt svensk översättning av Ulrika Wallenström. Här finns fyra texter ur ett övergivet projekt som skulle handla om en vistelse på Korsika och 14 artiklar om mestadels litterära ämnen som i dubbel mening är ett fundament för skönlitteraturen. Dels arbetar sig Sebald i dem småningom fram till sitt fulländade språkliga uttryckssätt, dels tar han ofta uttalad, kritisk ställning till den tyska efterkrigslitteraturen som han själv profilerade sig emot. Campo Santo är alltså en bok som är av störst intresse för den som redan känner till Sebalds viktigaste verk.