Och så var Miira vuxen
Eija Hetekivi Olssons romanperson är inte längre flickan som inte tar någon skit, utan själv mamma till 15-åriga Nova som mobbas i skolan.
I sina två första romaner Ingenbarnsland (2012) och Miira (2016) utvecklade Eija Hetekivi Olsson en språkmaskin som gjorde stort intryck på både läsare och kritiker. Men det som framför allt charmerade och i viss mån kanske till och med chockerade var det mustiga porträttet av barnet och tonåringen Miira, flickan som inte tog någon skit.
Man kunde efter den andra boken ställa frågan om författaren månntro i trilogins sista del skulle låta ”den fula ankungen” Miira förvandlas till en drottninglik svan. Men samtidigt låg det nära till hands att tänka att en sådan utveckling inte ens skulle vara önskvärd, eftersom hon fungerat så fint och fräscht just som ”ful ankunge”.
Då den avslutande romanen, De unga vi dödar, nu utkommit har hon i alla händelser faktiskt genomgått en metamorfos. Hon är inte längre flickan som inte tar någon skit, utan själv mamma till 15-åriga Nova som mobbas i skolan. Dessutom utbildar hon sig till lärare, så livsstilen kan inte vara lika vild som under uppväxten.
Efterhand blir det nog möjligt att leva sig in i hennes nya situation också, och ganska karismatisk är hon fortfarande – men det ovanliga språk som Hetekivi Olsson odlar har däremot blivit nästan alltför självgående, nästan rutinartat. Visst kan de originella grammatikaliska vändningarna ibland vara lyskraftiga, men då stilgreppen så ofta upprepas börjar de också kännas maneriska. Så här kan det se ut:
”Hemma var hon jääävligt nära att få århundrandenas inre utbrott och spräcka ådror i hjärnan, utlösa stroke. Hon desperationstänkte på hur lärarutbildarna hon gillat hade gjort. (...) Hon vildsvinsbökade i garderoben och våldsryckte fram de vitskavda papplådorna i vilka hon bevarat stenciler. (...) Diversekassen med duschslangen hon borde ha hjärnpumpat sig själv med på festen hon haft var i vägen och revs
Och det som till slut ger Eija Hetekivi Olssons roman tyngd och trovärdighet, det som garanterar att man oberoende av invändningar tar berättelsen på allvar, är att den så uppenbart är skriven med ett hårt klappande hjärta.
itu. Hon slangade in slangen i Novas frånväxta stövel."
Brist på nyanser
Berättandet är intensivt så det räcker, fast det som blir problematiskt är att Miira hela tiden går på sådana glödande högvarv att topparna och dalarna aldrig får tid och ro att lägga sig tillrätta, hitta en botten och fördjupas. Texten hade behövt fler nyanser och en klarare rytmisering.
Om Nova verkligen mobbas eller bara annars vantrivs i skolan är länge svårt att veta, eftersom hon – liksom så många i hennes situation – aldrig berättar någonting för sin mamma. Småningom kan det obehagliga högstadieklimatet ändå friläggas, och i det skedet delar Hetekivi Olsson ut en hel rad klockrena sparkar i skolsystemets och rektorernas skrev.
För Miira är en mamma som engagerat ställer upp då dottern har problem; hårddraget verbalt, och också fysiskt om det behövs. Hon är en vargmamma som mobbarna och de oseende lärarna är rädda för.
När jag läser frågar jag mig spontant om man som tonåring verkligen vill ha en sådan förälder? Och det finns många svar. Ett är att man kanske inte är så mottaglig för omsorgerna så länge man står mitt i skiten, men att de efteråt blir lättare att uppskatta. Åtminstone ifall man överlevt mobbningen.
Och det som till slut ger Eija Hetekivi Olssons roman tyngd och trovärdighet, det som garanterar att man oberoende av invändningar tar berättelsen på allvar, är att den så uppenbart är skriven med ett hårt klappande hjärta.
I hennes litterära värld existerar inga kompromisser, vilket delvis förklarar – möjligen också förlåter – en del överslag och den ibland ganska kaotiska berättarstrukturen. Trilogin om barn som far illa har absolut sin givna och synliga plats inom den nya svenska arbetarlitteraturen.