Gubaidulinas dramatiskt laddade och innerliga musikaliska offergärd
Violinkonserten Offertorium med 74-årige violinisten Gidon Kremer gladde HBL:s recensent mer än tolkningen av Sibelius etta under HSO-konserten i Musikhuset i fredags.
KLASSISKT Helsingfors stadsorkester.
Dirigent: Jan Söderblom. Solist: Gidon Kremer, violin. Ustvolskaja, Gubaidulina, Sibelius. Musikhuset 22.10.
Helsingfors stadsorkesters eminente konsertmästare Jan Söderblom lär ha fått rätt korta nätter på senare tid. Efter att Eva Ollikainen gav återbud hoppade han in som dirigent för veckans HSO-konsert och även om Sibelius första symfoni torde vara någorlunda bekant kan jag tänka mig att Galina Ustvolskaja och, inte minst, Sofia Gubaidulina har gett honom en hel del angenämt huvudbry.
Offertorium (1980) är tvivelsutan en av de finaste violinkonserterna efter Alban Berg, och Gidon Kremers lansering av den utgjorde startskottet för Gubaidulinas snabbt växande internationella renommé. Kremer har sedan uruppförandet i Wien för fyrtio år sedan – under Leif Segerstams ledning – spelat den otaliga gånger världen över och även om han tydde sig till noter kändes framförandet hur spontant som helst.
Gubaidulina utgår från två av sina husgudar, Bach och Anton Webern, och temat från Bachs Musikalisches Opfer fungerar som styckets röda tråd, som genomgår olika metamorfoser under den mångfasetterat symboliska offergärdens lopp. Modernistiskt intrikata, dramatiskt laddade partier ställs mot innerliga koralförtoningar med soloviolinen som ständigt pådrivande, kommenterande och reflekterande part.
Måhända framstod Kremers violin som ännu mer emotionellt angelägen och energiskt pådrivande på den hyllade Deutsche Grammophon-inspelningen från 1989, men visst fanns den intensiva grundkänslan kvar även nu. Den 74-årige Kremer hör till den relativt sällsynta musikertyp, som oförtröttligt kämpar för en repertoar utanför de mest bekanta allfarvägarna och som förvandlar det mesta de rör vid till guld.
Atypisk Ustvolskaja
Litet synd var det väl att Gubaidulinas landsmaninna Galina Ustvolskaja (1919–2006) – vars unikt egensinniga, kompromisslöst obstinata musik i allmänhet är av det slaget att den kan väcka döda – nu representerades med ett relativt atypiskt tidigt stycke, Symfonisk dikt nr 2 (1959). Mestadels lät det som filmmusik eller hennes lärare Sjostakovitj på sitt mer pampiga humör.
I sig angelägen musik dock, som allt denna särling skapat, och omsorgsfullt omhändertagen och utmejslad av Söderblom, som även verkade tänka helt och hållet i samma banor som Kremer och sina så välbekanta och föredömligt alerta
musiker i Offertorium. Så långt allt väl, men i kvällens symfoni, Sibelius etta, lät jag mig inte övertygas av Söderbloms partiturläsning.
Det här är musik som måste göras med en enorm sturm und drang-attityd för att komma till sin rätt. Tempona var nu dessvärre på långsammare sidan – de facto över fyra minuter långsammare än på Osmo Vänskäs Lahtisinspelning, som modellerats på Kajanus pionjärinspelning – och en del omotiverade ritenuton och allargandon kom åt att hindra musikens naturliga flöde, samtidigt som den fulltaliga stråkensemblen förtog något av den klangliga skärpan.
En spännande möjlighet, som tyvärr missades, hade förstås varit att uppmärksamma fredagens 210-årsjubilar, Franz Liszt, och visst hade exempelvis den sällan framförda symfoniska dikten Die Ideale suttit ovanligt bra som ett betydligt mer innovativt orkestralt huvudnummer. En skojig poäng, som däremot inte missades, är att Sofia Gubaidulina fyller 90 år 24.10. Still going strong!