AV-teatern hittar hem i stark Reko Lundántolkning
AV-teatern gör en stark tolkning av Reko Lundáns Vilse går någon alltid. Här möts generationer och gör upp med det förflutna, är det någonsin för sent att gå vilse?
Vilse går någon alltid (Aina joku eksyy)
Manus: Reko Lundán. Regi: Tomi Korhonen. Översättning till svenska: Lars Huldén. Ljus: Otto Nylund. Ljud: John Finne. På scen: Jens Nyström, Marie Rosenberg, Wendla Paile, Ida Flemmich, Robin Sundberg, Johannes Nordberg, Tom Pallas, Serafina Paile, Patricia Hirn. Premiär på Arbetets Vänner 22.10.
Amatörteatrar brukar spela komedier, farser, buskis, musikaler och familjepjäser. Reko Lundáns Vilse går någon alltid (i original Aina joku eksyy) är ett skådespel med många plan. Arbetets Vänner uppsättning, regisserad av Tomi Korhonen, tar på ett underfundigt sätt fasta på pjäsens och tillvarons komiska sidor, men berättelsen är egentligen tragisk.
Ett vuxet tvillingpar, Aki och Liisa Rinne (gestaltade av Jens Nyström och Marie Rosenberg) träffas på sjukhuset. Deras mamma
Hanna (Wendla Paile) har haft en sjukdomsattack och är förvirrad. Så rullas syskonens barndom upp som flash backs framför publiken: Mamman har en gång i tiden lämnat familjen. Hon är – och har länge varit – alkoholiserad. Barnen växte upp med sin pappa (Robin Sundberg) på en militärförläggning.
Vi ser ögonblicksbilder ur det förflutna där berörda personer förekommer i olika åldrar, föräldrar och barn ur olika generationer växlar på scen. Det är inte så lätt att hålla reda på vem som är vems förälder, i synnerhet inte som den demenssjuka mamman Hanna till exempel ofta förväxlar sina barn med sina föräldrar (något som är rätt vanligt bland äldre). Det är inte så viktigt att hålla reda på persongalleriet. Så småningom kristalliserar det sig.
En mamma som alltid har fel
I likhet med när AV-teatern för ett par år sedan satte upp Martin McDonaghs Krymplingen på Inishmaan, är den aktuella uppsättningen ett ambitiöst projekt ensemblen klarar galant. Redan på premiären sitter allt som gjutet. Wendla Paile riktigt strålar där hon utan byxor chockerar sina vuxna barn, kraftigt sminkad, med alla träffsäkra betoningar på hur hon tolkar sin omgivning och sitt förflutna.
Jens Nyström och Marie Rosenberg visar med små medel (när de är barn) och tydligare när de är vuxna på sin besvikelse, sorg och ilska, men också på en slitstark lojalitet. Yrkesmilitären, charmören och ensamförsörjaren Ripa Rinne har en stark uttolkare med habitus i Robin Sundberg.
I amatörteater blir rollarbetet ofta mest synligt när skådespelarna får visa roller som ligger långt från dem själva, i ålder och livssituation. Här blir nyfikenheten och spelglädjen uppenbar. Så är det också här, jag tjusas av Pailes utmaningar, av Nyströms och Rosenbergs troskyldiga försök att stöda sina olyckliga, svekfulla föräldrar och Sundbergs ensamhet, stadga och valhänta försök att erbjuda sin dotter ”att gå och köpa ett hula hula-band åt dig i morgon, det är väl vad tjejer har nu för tiden”.
Manusförfattaren Reko Lundán är aktuell också på Nationalteatern med uppsättningen Tunnit, viikot kuukaudet. Jag vet inte om AV-teaterns scenografi, en vägg med urklipp, är en tillfällighet eller en replik till Nationalteatern som visar videoprojektioner med foton i sin uppsättning. Den gemensamma nämnaren är familjen, generationer, tiden – liv och död.