Varje kvinnas hemliga dröm

Ja, det verkar den vara. En vedklyvningsmaskin. Helst en på sju ton, men en sex tons duger säkert också. Kraft och effektivitet alltså, inte vikt.

I samband med Ailastormen, den sjuttonde september i fjol, var naturen generös med vindfällen på min sommarstuga. Efter allt sågande hade jag massor av klabbar som skulle klyvas, och enda chansen var då att skaffa en egen klyvmaskin. Sedan dess har jag kluvit klabbar i minut och parti. Ibland då jag har haft gäster har fruarna och fröknarna tyckt synd om mig då jag dagarna i ända stått vid klyvmaskinen i stället för att underhålla dem, så de har bett om att också få pröva på den. Jag har förklarat att det kan medföra vissa risker, att klabbarna är tunga och att vedträna ibland kan flyga omkring. Men jag har snällt låtit dem pröva på, under tryggt manligt överinseende förstås. Intresset skulle snart svalna och jag återigen kunna göra jobbet effektivt och galant.

I stället för att mer ergonomiskt stå lite vid sidan av maskinen har de ofta ställt sig vid ena ändan en halv meter ifrån och böjt sig fram för att komma åt de två reglage man måste komma åt för att kunna klyva. Och visst gick det också för sig. Jag placerade klabbarna på ställningen och de skötte spakarna.

Först små trettiotre centimeters granklabbar som är lättare att klyva än björkklabbar, som tycks ha en starkare inre spänning, och rentav kan flyga tre meter nordväst och nordost om klyvmaskinen. Sedan lite större och längre femtiofem centimeters klabbar som jag matade fram och sedan tog hand om som vedträn för staplande i travar, lövträ skilt för sig, barrträ skilt för sig. Lövvedträn har högt värmevärde och sprakar inte i öppna spisen.

Men damerna klöv så raskt att jag inte hann med, och då jag frågade hur det kändes och föreslog en paus gick de inte med på det. Och då jag slut i kroppen efter dagens slit föreslog att arbetet skulle återupptas nästa dag gick inte heller det för sig! Ett par timmar till innan det skulle bli mörkt.

En dag dök också min syster Mona upp, och hon ville likaså pröva. Nu blev jag nästan arbetslös, en dam skötte maskinen, den andra matade fram och tog undan! Min uppgift blev nu att köra fram klabbar med skottkärran och därefter köra undan de kluvna vedträna och stapla dem.

Jag kände mig åsidosatt, men ändå tacksam för att arbetet blev gjort. Och eftersom jag är lite estetiker också vad ved beträffar så kunde jag nu utan att skämmas stapla vedträn i snygga högar och pyramider. Det tar sin tid om man vill få det snyggt och så att skapelserna inte ramlar ihop.

– Jag vill ha en egen klyvmaskin, utbrast min syster efter arbetsdagens slut, och en del har bett om att få göra återbesök. Tyvärr inte för min skull, utan för klyvmaskinens skull.

Så har du bekymmer med vad du skall ge din fru eller flickvän i julklapp: satsa på en klyvmaskin. Det kan bara inte slå fel!