Ki Svahnström

● Född 30.4.1955 ● Död 11.9.2021

Hennes hår var berömt. Långt, ljust, rak pannlugg vuxenlivet igenom. Hon hade inget till övers för modetrender.

Håret var särmärket som gjorde att hon syntes – i tv-rutan, exempelvis – i skocken av journalister som väntade utanför ”politiska” eller ”arbetsmarknadspolitiska” dörrar. De frågor hon ställde när hon sträckte fram mikrofonen var genomtänkta, vid behov skarpa. Allt hos henne andades envis grundlighet, kvalitet. Envisheten kunde användas till att förmå finska ministrar att uttala sig på svenska.

Ki Svahnström, Svenska Yles mångåriga reporter, var utöver vår journalistkollega en mångårig djupt uppskattad vän. Hon gick i pension 2018 efter 34 år som Ylejournalist, först i Åbo, sedan i Helsingfors. Pensioneringen kom i sällskap av en svår sjukdom, som hon bar modigt och utan att klaga.

Natten mellan den 10 och 11 september förlorade hon den utdragna kampen mot cancern.

I dag, söndagen den 24 oktober, hedras henne minne under en samling i Nagu, hennes födelsekommun.

Ki föddes på valborgsmässoafton 1955 och växte upp i Hangslax på Lillandet – att bara utbölingar talar om Lill-Nagu hörde till de saker hon klargjorde för ovetande vänner. Hon var en länk i en kedja i en gammal Nagusläkt, den andra i en syskonskara på fyra.

Fast hon sedan kom att röra sig som fisken i vattnet i Helsingfors och fick ett stort kontaktnät både professionellt, till allehanda makthavare, och privat släppte hon aldrig taget om Åboland. Hon var en av dessa människor som på ett trovärdigt sätt förmådde vara både ock – både ansedd journalist i maktens absoluta centrum och en sann skärgårdsbo, djupt engagerad i glesbygdens problem.

På samma mödolösa sätt var hon både intellektuell, imponerande klarsynt, beläst och påläst, och en praktisk och energisk fixare. Hon vårdade och renoverade hus och möbler, hon vårdade den kvinnliga handarbetstraditionen: stickade, virkade, sydde.

Hennes mors släkt kom från yttersta skärgården och tillsammans med sin yngre syster övertog hon sin mosters hus på Kopparholm. Det var en miljö hon skötte pietetsfullt, ett paradis inför havets anlete där hon firade både jul och midsommar. I bokhyllan där, dominerad av lokalhistoria, finns berättelsen om en förfader som på 1800-talet försörjde familjen som fiskare (vad annars?) och rodde ända ut till Jurmo Kalkskär – fast han hade bara en arm.

Ki var en förvaltare av det segt uthålliga utskärsarvet.

Under studietiden i Åbo på 1970-talet var hon en av de första feministerna, en av de första som lyfte miljöfrågorna.

Under åren i Helsingfors ägde hon en trähuslägenhet i Kottby men hade också ett andra hem vid Biskopsgatan i Åbo, i stadens historiska centrum. Efter pensioneringen utvidgade hon sin Biskopsgata genom att köpa grannlägenheten och återställde så långt det var möjligt också den i ursprungligt skick. Det blev hennes sista stora projekt. Hon bodde kvar där ända till slutet.

Det tomrum Ki lämnar efter sig är stort och obegripligt. Att tvingas skriva hennes nekrolog är fel, så fel. Men denna söndag ska vi minnas henne med all den kraft vi är mäktiga. Att få vara hennes vän kändes alltid som ett privilegium.