Svenskan är en nationell angelägenhet

Tankesmedjan Magmas rapport om strategier för minoritetsspråk är en välkommen väckarklocka för Finland. Det finns många bra exempel att inspireras av. Det viktigaste är att det är ett nationellt intresse och ansvar, inte enbart ett finlandssvenskt, att bevara och stärka svenskan i Finland.

Magmas rapport beställdes med tanke på den andra nationalspråksstrategin, som kommer att offentliggöras före årsskiftet. Tyvärr blev rapporten klar så sent att den nationella strategin i praktiken är klar.

Rapporten har sammanställts av Johan Häggman, politisk rådgivare vid FUEN, ett förbund för de europeiska nationaliteterna som arbetar för minoriteterna i Europa.

Häggman refererar hur många andra länder handskas med sina minoritetsspråk. De flesta exemplen kommer från Europa, men också Kanada erbjuder intressanta lösningar.

Vad vill vi och vad avser vi med språkpolitiken? Den frågan ställer Johan Häggman i rapporten och frågar om det räcker att språkpolitiken bevakar de lagstadgade språkliga rättigheterna? Eller ska svenskan främjas och stärkas också i praktiken?

Faktum är nämligen att svenskan i Finland har klarat sig klart sämre än många andra minoritetsspråk i Europa. De som talar svenska blir inte fler, utan färre. År 2000 utgjorde de svenskspråkiga 5,6 procent av finländarna medan vår andel 20 år senare var 5,2 procent. I absoluta tal var de svenskspråkiga då 287 954, det lägsta antalet någonsin under självständighetstiden.

Andelen som talar katalanska, baskiska, galiciska, walesiska och tyska (i italienska Sydtyloren) ökar däremot. Enligt Johan Häggman beror det på den språkplanering som respektive regionalregering ägnar sig åt. Det är lätt att hålla med Häggman om att också Finland aktivt borde främja svenskan. Han hävdar att det inte finns något hinder att främja ett nationalspråk, på samma sätt som minoritets- eller territoriella språk främjas.

En stor förändring är att de som talar andra språk än svenska, finska och samiska i Finland har ökat – och fortsätter öka. En annan förändring är ökad utvandring, särskilt bland unga svenskspråkiga. Kring hälften kommer aldrig tillbaka.

Om Finland ska fortsätta vara tvåspråkigt måste alltså något göras.

Även i den första nationalspråksstrategin från 2012 konstateras det att det i vissa fall behövs särbehandling av det svagare språket för att de båda nationalspråken faktiskt ska vara likvärdiga.

Svenskans ställning i Finland är juridiskt stark och förankrad i grundlagen. Vår språklagstiftning ses som föredömlig. Det som brister är tilllämpningen i vardagen, till exempel att få vård på svenska och även annan service, särskilt i huvudstadsregionen.

I Magmas rapport talar Johan Häggman för att fler borde kunna tala svenska och det förutsätter enligt honom att vi tar tillvara det finska intresset för språkbad och för svenska skolor. Den första nationalspråksstrategin betonade språkbad, men tyvärr har kommunerna inte svarat på utmaningen.

Det är också viktigt med kultur och idrott på svenska – så att det går att tala svenska utanför hemmet och/eller skolan. Här görs redan en del, men det behövs mer.

Integration på svenska för invandrare är en nyckelfråga. Den tas även upp i den nya nationalspråksstrategin. Finland behöver arbetskraft från andra länder och här finns en möjlighet att aktivt gå in för integration på svenska. I praktiken har det tidigare varit svårt, delvis för att det har ansetts försvåra livet för dem som invandrar. Det beror ändå på var man bor och på vilka språkkunskaper man har. För många kan svenska vara lättare att lära sig först. I Magmas rapport föreslår Johan Häggman också att man aktivt skulle värva invandrare som redan kan svenska.

Ungdomar som har studerat utomlands, särskilt i Sverige, kunde lockas hem genom att deras examina lättare skulle godkännas i Finland. Sydtyrolen har målmedvetet arbetat för att godkänna tyska och österrikiska examina och har ett avtal om att kunna studera italiensk juridik på tyska i Innsbruck i Österrike.

Det finns många goda exempel att inspireras av. Få kan tillämpas rakt av, nästan alla kan modifieras. Vi – Finland som nation, men också vi finlandssvenskar och våra institutioner – måste höja blicken. Hur kan vi göra främjandet av svenskan till en nationell angelägenhet? Det är lätt att fastna i gamla mönster och tankebanor – nu är det dags för nytänk, samtidigt som vi givetvis ska hålla kvar det som fungerar av de gamla metoderna.