Pedagog eller psykolog?
"Vad väntar vi på? Vi måste göra om, göra rätt. Sätta människan först."
Louise lutar sig över restaurangbordet. Glasen stöter mot varandra, en gaffel faller. I hennes kinder gömmer sig två smilgropar men det var länge sen som någon har sett dem. ”Jag ska vara morsa, sossutant, psykiater och polis men när fan ska jag lära dem kemi?” Det var inte den första middagsdiskussionen om hennes frustrerande situation. Det var inte första gången som de kramade hej då lite för sent och ändå inte styrt upp hur man undervisar en alltför stor klass där det finns kids med ADD och OCD och resten har gravt telefonberoende. Själv hade Louise inget av detta men nuddar en utmattningsdiagnos med ojämna mellanrum. Hon kunde ha blivit vad som helst. Fick erbjudande från läkemedelsindustrin redan under studietiden, blev utlovad stipendier till La Jolla men hon var en folkbildare och ville ge vidare det hon själv hade fått. Men ingen vill ta emot det, nu för tiden.
Under det senaste året har 57 procent av alla lärare, enligt OAJ, övervägt att byta bransch. Det skulle vara en katastrof om de gjorde slag i saken men även om de stannar är läget kritiskt. Pisapoängen känns plötsligt meningslösa om varken lärare eller elever orkar. Det handlar säkert till viss del om en krävande coronasituation men även om att kraven och utmaningarna ständigt ökar. Elevvården är däremot på samma nivå som på 1980-talet med en sliten kurator, en knäande psykolog på 1 000 elever och en osynlig skolläkare som smyger in och ut en dag varannan vecka för att hälsogranska. ”Jag vill inte ens fråga om ärren på armen, viktnedgången eller de katastrofala betygen för jag kan inte hantera svaret. Jag vet inget om depressioner”, sa Louise innan de skildes åt.
Skriver man en krönika om skolan tigger man om hundbajs i postlådan men tyvärr är ni lärare de enda som just nu kan göra något åt er egen akuta situation. Ni kan inte längre vänta på politiska beslut och tjänstemäns förverkligande. Ni måste sluta att göra ett toppenjobb utan resurser. Ni måste göra mindre. Ni måste bli sämre på innehåll, Wilma och möten för att orka möta kidsen, orka med er själva. Det är på riktigt det enda viktiga.
Forskaren Åsa Hirsh intervjuade nyligen 102 elever mellan 16 och 18 år för att höra vad eleverna tyckte var bra undervisning. Majoriteten sa att tryggheten i klassrummet och relationen till läraren var det viktigaste. Fanns det så fanns förutsättningarna att fatta. Trots alla fina ord i läroplanerna så finns fokuset i de högre stadierna främst på kunskapskrav, bedömning och mål och inte på viktiga diskussioner och givande relationer. Erfarenheter som man vet stärker självkänsla, självförtroende och samhörighet, det bästa vaccinet mot psykisk ohälsa. Den bästa grunden för inlärning. Den bästa grunden för undervisning.
Det har man redan fattat inom den positiva psykologin och inom den positiva pedagogiken. I Folkhälsans nya forskning kring detta ser man resultat som får en att trilla av katedern. I klasser där man satsat på relationer, positivt bemötande och samhörighet men fejdat fokuset på bedömning och betyg sa 70 procent av eleverna att de mådde bättre och att de lärde sig mer men även lärarnas välmående och stressnivåer såg radikalt annorlunda ut när de ändrade fokus och elevbemötande samt satte in egen regelbunden återhämtning. Vad väntar vi på? Vi måste göra om, göra rätt. Sätta människan först.