Regeringens piska och morot

Vem utgick som segrare efter regeringens budgetmangling i september, Centerns Annika Saarikko eller De Grönas Maria Ohisalo? Dramat kring klimatproblematiken kunde betraktas som en duell mellan två partiordföranden med diametralt motsatta åsikter i klimatfrågor. Men när besluten analyserades i offentligheten förbyttes dramat snabbt till spekulationer om huruvida åtgärderna räcker på vägen mot klimatneutralitet. Finlands sikte är inställt på år 2035, det mest ambitiösa målet i världen, och regeringens budgetförslag gav upphov till olika slutsatser.

Klimatpanelens ordförande Markku Ollikainen var kritisk. ”Ambitionerna är inte på en tillräckligt hög nivå”, sade han och menade att åtgärderna i trafiken knappast räcker till. Jord- och skogsbruksminister Jari Leppä från Centern ansåg för sin del att ”de åtgärder som nu skissats upp är tillräckliga”. Kommunikationsminister Timo Harakka, SDP, ansåg att ”vi närmar oss målet snabbare än förväntat” medan kampanjchef Sini Harkki vid Greenpeace menade att regeringens åtgärder inte räcker till. Bara för att nämna några kommentarer.

Ändå kan ingen vara säker i detta skede, för ingen kan veta hur medborgarna reagerar på regeringens kombination av piska och morot. För ovanlighetens skull bygger regeringens förslag nämligen på ett intimt samspel mellan oss medborgare och beslutsfattarna.

Utfallet är i allra högsta grad beroende av oss.

I vanliga fall går det till så att regering och riksdag fattar sina beslut och därefter ser man hur det går. Kanske höjs skatten på sockerprodukter med förhoppningen att sockerkonsumtionen minskar. Sen går det som det går. Eller så genomförs en vårdreform med stora ambitioner, och någon gång i framtiden kommer politiker, forskare – och naturligtvis också patienter – att tvista om huruvida vården faktiskt blev bättre och vårdköerna kortare.

Höstens klimatåtgärder i budgetuppgörelsen är annorlunda. Här ingår en verktygslåda med olika alternativ och redan nästa vår ska utomstående experter ta ställning till om åtgärderna leder i rätt riktning, tillräckligt snabbt. Om inte, så väntar nya beslut. Centern har visserligen låtit förstå att det är för tidigt med uppföljning redan i mars, så nya uppslitande förhandlingar är säkert att vänta. Men den politiska processen kan vara effektiv.

Man uppställer mål, beslutar om konkreta åtgärder och kontrollerar regelbundet att man faktiskt närmar sig målet. Lite som man gör i näringslivet.

Verktygslådan är rätt mångsidig, men någon storslägga ingår där inte. Flera omdebatterade åtgärder uteblev denna gång, såsom begränsningar då det gäller torvmarkerna och höjd skatt på bränslen. Men i verktygslådan ingår bland annat sänkt skatt på stora värmepumpar, slopad skatt på elbilar, hushållsavdrag för energirenovering, stöd för laddningsstationer för elbilar samt stöd för tankstationer för gasdrivna fordon och för biobränslen.

Det som händer nu beror särskilt på hur lockande regeringens morötter förefaller, eftersom piskan används i betydligt mindre grad. Räcker stödet för att förmå husägare med oljepannor att byta ut dem mot klimatvänliga alternativ? Blir de dyra elbilarna tillräckligt billiga för att locka också medelinkomsttagare? Anser gårdsbolagen det vara klokt att utrusta parkeringsplatserna med laddningsmöjligheter redan nu? Övergår fjärrvärmeanslutna hus till jordvärme tack vare subventionerna – när priset på utsläppsrätter dessutom nu under hösten har nått rekordnivåer, med dyrare fossilbaserad fjärrvärme som resultat?

Variablerna är många, tolkningarna subjektiva. Och beslutsfattarna, vi alla, är många.

Svaret är alltså inte givet på förhand och det är fritt fram för var och en att spekulera kring utgången. Men detta politiska experiment, som så tydligt involverar medborgarna, är i alla fall att föredra framför mer traditionella metoder, såsom kraftiga höjningar av bensinpriset. Spåren efter Gula västarnas protester i Frankrike avskräcker. Enbart piska skapar ilska som kan ta sig uttryck i både fysiska demonstrationer och ökat stöd för populistiska partier.

Politiska beslut som förutsätter regelbunden uppföljning har dessutom en annan fördel: Svagheter kan snabbt rättas till. Eller för att vända på saken: Politiska reformer som saknar effektiv uppföljning kan bli rena katastrofen. Se bara på EU:s lantbrukspolitik.

Under åren 2014–2020 erhöll lantbruket 100 miljarder euro i klimatstöd. Ändå kunde Europeiska revisionsrätten i juni konstatera att utsläppen inte alls hade minskat. Trots alla miljarder i stöd har utsläppen av växthusgaser från lantbruket legat på samma nivå under hela 2010-talet.

Problemet är, enligt EU-revisorerna, att man uppställt mål för stödets storlek, men inte följt upp resultatet eller skridit till åtgärder när förbättringen uteblivit. Lite som på femårsplanernas tid i Sovjetunionen. Eller kanske ännu värre.

Vår aktuella finländska budgetmodell förefaller bättre, också om den till följd av Centerns påtryckningar tyvärr nästan inte alls omfattar jordbruket.

Kan kombinationen av konkreta mål, åtgärder som aktiverar medborgarna och regelbunden uppföljning användas i andra sammanhang i politiken? Säkert. Metoden kunde fungera vid reformeringen av den sociala tryggheten under andra hälften av 2020-talet.

Den sociala tryggheten är i dag en djungel av olika stödformer, från bostadsbidrag till utkomststöd, som ofta inte sporrar mottagarna till att ta ansvar för sina egna liv. Sedan i fjol har en parlamentarisk kommitté arbetat på lösningsförslag med målet att förenkla systemet, sporra till arbete och egna initiativ, garantera alla medborgare minimitrygghet och bättre sammanjämka de många förmåner som nu är överlappande.

I stället för att sikta på en jättereform kan den sociala tryggheten kanske utvecklas stegvis, tillsammans med medborgarna? Med regelbunden uppföljning, så att fel och misstag rättas till efter hand?

Men kanske är det ändå bäst att först avvakta och se om den nya resultatinriktade politiken fungerar på klimatets område, i synnerhet om morötterna inte räcker till och regeringen borde ta till piskan. Om den vågar.