Netflix serie om Palmemordet är otäck men på fel sätt
Netflix dramaserie om Palmemordet är lika blek som Skandiahusets fasad i februariskenet. Djärv är den däremot i sina påståenden om Stig Engström, den misstänkte Palmemördaren.
5 delar på Netflix (serien recenseras i sin helhet) Manus: Wilhelm Behrman och Niklas Rockström. Regi: Charlotte Brändström och Simon Kaijser. I rollerna: Robert Gustafsson, Eva Melander, Mikael Persbrandt, Peter Andersson med flera.
Det första vi ser är en rykande revolverpipa och skådespelaren Robert Gustafssons ansikte, men med mer kind, dubbelhaka och gubbkeps än vanligt. Han ska uppenbart föreställa den grafiska designern Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, som chefsåklagare Krister Petersson i fjol pekade ut som misstänkt för mordet på Sveriges statsminister Olof Palme.
Åklagaren medgav ändå att bevisningen inte hade räckt till för ett åtal. Kritiker gick ännu längre och menade att caset helt saknade konkreta bevis och att åklagaren bara upprepade argumenten i journalisten Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme som kommit ut året innan.
Samma verk tjänar nu som förlaga till Netflix nya dramaserie. Pettersson förekommer till och med själv som karaktär i serien, som Björn Bengtssons nyfikna murvel med ett slags sanningssökande och förklarande funktion i storyn.
Privatperson hängs ut
Den som läst Petterssons bok, sett åklagarens presskonferens eller bara följt nyhetsrapporteringen de senaste åren, bjuds inte på några överraskningar av Wilhelm Behrmans och Niklas Rockströms manus.
Skillnaden är att medan journalisten Thomas Pettersson är tydlig med vad som faktiskt kan bevisas och vad som är spekulation, är fiktionen hundra procent säker på sin sak. I inledningsscenen står Engström vid blodpölen med puffran i sin hand.
Det här är otäckt för även om serien är fiktion varvas fakta med fantasi på ett sätt som gör det svårt för en oinsatt tittare att veta vad som är vad. Varningstexten i slutet av varje avsnitt som påminner om att detta är "en teori bland andra" har nog ingen större effekt.
Vanligtvis kanske det inte skulle vara så anmärkningsvärt, men nu utmålas en privatperson som kallblodig mördare. Engström är visserligen död sedan 2000, men hans änka, släktingar och vänner lever fortfarande.
Tittar man närmare kan varje indicium som serien presenterar som betungande punkteras med sakförhållanden som pekar åt motsatt riktning, mot Skandiamannen som oskyldigt men snacksaligt och uppmärksamhetssjukt vittne.
Han kan till exempel ha stämplat ut någon minut senare från sin arbetsplats den ödesdigra fredagskvällen och inte haft en chans att avfyra de två skotten. Ingen teknisk bevisföring ligger nämligen bakom tidsuppgifterna som också har bestridits.
Vi hör både statsministerns hustru Lisbeth Palme (Cilla Thorell) och sonen Mårten Palme (David Andersson) beskrivna signalement på mördaren och först låter det lite likt Stig Engström. Värt att minnas är ändå att både mor och son pekat ut Christer Pettersson som gärningsmannen respektive den mystiske Grandmannen vid biografen. Lisbeths uppgifter om mördarens ansikte kom nästan en månad efter mordet och trovärdigheten kan ifrågasättas – minnet är en färskvara vars tillförlitlighet minskar med tiden.
Och nej, till skillnad från bilden som serien ger har vakterna på Skandia, som var de första att möta den skärrade Engström efter mordet, inte sagt att hans reaktion var oproportionerligt kraftig i sina förhör, och jag har åtminstone aldrig stött på uppgifter om att Engström uppträtt hotfullt mot sin chef.
Lyckad tidsbild
Men om jag ber mitt privatspanarjag att blunda så gott det går och i stället ger mig hän fiktionen – hur väl funkar då Den osannolika mördaren som kriminaldrama?
Det serieskaparna tveklöst lyckas med är framkalla ett grått åttiotals-Stockholm som ser minst lika mycket ut som sjuttiotalet. Vi som var små då och inte minns föreställer oss gärna decenniet som en fest i neon och axelvaddar, men övergången var mer subtil och det är bara att titta i familjens fotoalbum för att inse att brunmurrigt och polisonger gällde långt in på årtiondet. Seriens tidsbild är verkligen omsorgsfull, ta bara textiltapeten i Täbyvillan eller de blommiga gardinerna på Stig Engströms arbetsplats.
Ikonisk look
När Mikael Persbrandt kliver in som spaningsledaren Hans Holmér blir det genast livat. Scenen där han inför den första presskonferensen prövar tröjor och koftor, karakteristiska för Holmérs avslappnade look, och är uppenbart upphetsad av den kommande publiciteten, är riktigt läcker.
Ändå känns den riktige Holmér färgstarkare och mer karismatisk än Persbrandts i slutändan nedtonade variant, ta bara läderjackan och de speciella manéren som kan beskådas i Youtubeklipp.
Detsamma gäller Robert Gustafssons rollprestation. Visserligen får han till en fin intonation och frasering som verkligen är lik Engströms – än en gång är det bara att kolla på Youtube. Men i vittnesmål beskrivs Engström som extremt utåtvänd, en omtyckt sällskapsmänniska och en bohemisk showman i de propra Täbykretsarna. Här ger han tvärtom ofta ett blygt intryck.
Men det stora problemet är att denna snygga serie är trist, lika blek i sitt berättande som Skandiahusets fasad i februariskenet. Motviljan att ge sig in i ett å ena sidan/å andra sidan-tänk är förståeligt ur en dramaturgisk synvinkel, men den här välbekanta historien är inte ett dyft mer spännande alternativ.
Då syftar jag inte på Palmemordet i sig, utan på berättelsen om Stig Engström som är så gott som identisk med åklagarens offentliga anförande med undantag för att de obekväma frågetecknen suddats ut. Steget till power pointpresentationen från 2020 är faktiskt inte långt. Då är Thomas Petterssons journalistiska alster mer rafflande än regissörerna Charlotte Brändströms och Simon Kaijsers skapelse.
Visst gnistrar det till i konflikten mellan Peter Anderssons oglamoröse snut Arne Irvell och Persbrandts påfågeltupp Holmér. Den garvade mordutredaren Irvells missnöje med sin chef, administratören Holmér, som saknade erfarenhet av att lösa mord, lär ha existerat i verkligheten. Irvell var också den ende på chefsnivå som försökte gå till botten med Skandiamannens förehavanden.
Det som inte framkommer i serien, men som är lite intressant i sammanhanget, är att Irvell fortsatte att följa fallet under pensionsåren. Efter hans död överlämnade Irvells son sin pappas anteckningar till journalisten Lars Borgnäs som i sin senaste bok Olof Palmes sista steg: I sällskap med en mördare (2020) redogör för den pensionerade mordutredarens konklusion. Här framträder Irvell inte som den anhängare av Skandiamannen-teorin som serien målar ut, snarare ansåg han att det var vissa personer inom den svenska säkerhetspolisen som borde granskas.