Politiska övermänniskor hungrar efter mer makt
Då det blir val till en ny förvaltningsnivå – välfärdsområdena – ser rikspolitiker en chans att roffa åt sig ännu mer makt. Men de kan inte hinna göra ett bra jobb i alla sina uppgifter. Det handlar om maktbegär och partipolitik.
Om drygt två månader är det val igen. Social- och hälsovården samt räddningsväsendet flyttar bort från kommunernas ansvarsområde för att från år 2023 skötas på regional nivå inom 21 välfärdsområden.
Flera ministrar har åkt på turné för att informera väljarna om vad välfärdsområdesvalet den 23 januari egentligen är fråga om. Det är bra, kunskapsnivån är låg och med det säkert också intresset för att över huvud taget rösta. Det gäller att göra allt som är möjligt för att valet inte ska bli ett fiasko med tanke på valdeltagandet och därmed även den legitimitet resultatet ger.
Ministrarna är kända politiska ansikten som kan väcka folks uppmärksamhet och intresse. De kan fungera som goda ambassadörer för det nya valet inte minst eftersom de står bakom hela vårdreformen som är orsaken till att vi får en ny förvaltningsnivå där nya förtroendeorgan ska väljas.
Men att ministrar också ska ställa upp som kandidater i själva valet är mindre önskvärt. Redan nu har de svårt att hinna med kommunala förtroendeuppdrag som många av dem har.
Valet är givetvis viktigt för alla partier, men speciellt för Centern. En vårdreform och framför allt en ny förvaltningsnivå har varit C:s våta dröm redan länge. Man har i årtionden suktat efter landskap och landskapsval, vilket ordmonstret välfärdsområdesval i praktiken är, även om uppgifterna för de nya förvaltningsområdena enligt Centern gärna skulle få vara fler.
Valet är också ur en annan synvinkel oerhört centralt för C. Partiet har förlorat sin position som ett av de stora och väljarstöd på 11–12 procent är inte vad Centern är van vid. Nu ser man sin chans att bryta den nedåtgående trenden och lyfta partiet till en lite högre nivå i valet i januari.
Om så inte sker är det en grov missräkning för Centern och partiets kris fördjupas ytterligare.
Valets stora betydelse har fått Centern att toppa sina kandidatlistor till max. Partiets första kedja ska visa vägen. Flera ministrar från Centerns ministergrupp har meddelat att de ställer upp i regionvalet i januari. Men här tänker nog partiet och dess ledning fel. Droppen var partiordförande Annika Saarikkos besked under veckoslutet att också hon tänker kandidera i Egentliga Finland.
Det här passerar alla gränser. En människa kan väl inte ta på sig hur många uppgifter som helst. Saarikko är från tidigare ordförande för ett regeringsparti, hon har hand om regeringens nästtyngsta portfölj – finansministerns – hon är också riksdagsledamot och utöver det sitter hon även i kommunfullmäktige hemma i Oripää. Hon var röstdrottning i kommunalvalet i somras och många kommuninvånare ställer stora förhoppningar till hennes engagemang i hemkommunen.
Saarikkos kapacitet är stor, hon är ju dessutom småbarnsförälder, men nog måste man fråga sig vilken supermänniska som egentligen döljer sig i hennes skepnad då hon nu också vill ha en plats i välfärdsområdets fullmäktige.
Kan Annika Saarikko med gott samvete säga till sina väljare att om hon väljs in i välfärdsområdesfullmäktige, vilket hon givetvis gör, så kommer hon att ge hundra procent i det förtroendearbetet? Ifall hon gör det missköter hon något annat av sina många uppdrag.
Sannolikheten är stor att hon, liksom även många andra rikspolitiker, närmast ställer upp i välfärdsområdesvalet för att samla röster till partiet, inte för att bli en aktiv regionpolitiker.
Tidigare har också Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo meddelat att han kandiderar i samma region. Han är i alla fall inte minister.
Det är bra att det även finns kända ansikten i kandidatlistorna eftersom det kan tänkas engagera fler väljare. Men man kan inte sitta på hur många stolar som helst. Makten måste fördelas bättre än att samma person finns på alla politiska nivåer.
Forskningschefen vid Kommunförbundet, Marianne Pekola-Sjöblom har sagt att tidsanvändningen är ett problem, men att det också handlar om hur korrekt det är att vara lokal beslutsfattare samtidigt som man beslutar om de lagar och bestämmelser som styr områden och kommuner.
Det är ytterligare ett argument för att fördela uppdragen. 85 procent av riksdagsledamöterna är invalda i kommunfullmäktige och välfärdsområdena innebär ytterligare en nivå.