Lysande underhållning av KAJ trots tunt manus
Humorgruppen KAJ:s musikal Botnia Paradise är underhållning på högsta nivå. Även om manuset är lite tunt har regissören Ida Kronholm paketerat historien till en föreställning med flyt och fart.
MUSIKAL
Botnia Paradise
Text och koncept: KAJ – Kevin Holmström, Jakob Norrgård, Axel Åhman. Regi: Ida Kronholm. Scenografi: Mia-Irene Sundqvist. Koreografi: Ida ”Inxi” Holmlund. Kapellmästare: Ralf Nyqvist. På scenen: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Markus Lytts, Tove Qvickström, Carola Sarén, Kevin Holmström, Matilda Kruse, Jakob Norrgård, May Schjörlien, Axel Åhman. Orkester: Ralf Nyqvist, Peter Enroth, Patrick Lax , Stefan Lindblom, Robin Käldström. Föreställning 12.11 på Wasa Teater.
Humorgruppen KAJ med Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård har på några år blivit en institution med sin musikaliska talang och humor rotad djupt i den österbottniska myllan, en humor där man snarare godmodigt skrattar med sina medmänniskor än åt dem.
Sin humor har de odlat både i enskilda låtar och musikvideor kring dessa och föreställningar som bildar en större helhet. 2018 var det premiär och succé för Wasa Teater-musikalen Gambämark, historien om den lilla isolerade byn som isolerat sig innanför en mur och lever enligt ett motto om att allting var bättre förr, liksom att det är normalt att vara underlig.
Den spelades i månader för utsålda salonger.
Förväntningarna har därför varit höga då KAJ och Wasa Teater kommer igen med en stor produktion, Botnia Paradise.
Inramningen är ett kryssningsfartyg som trafikeras av ”Årets lågprisrederi tre år i följd” med sina krumelurer
■ till besättning och passagerare.
I ramberättelsen möter vi berättaren, trubaduren – spelad av Markus Lytts – som av en passagerare uppmanas berätta något i stället för att sjunga. Vi möter bland annat ett udda kompispar med en excentrisk fågelskådare Bertel (Kevin Holmström) och den förment världsvana affärsmannen Dan-Ole (Axel Åhman), av någon liknade vid Lasse Åberg-filmernas Stig-Helmer och Ole.
Sommarjobbaren Benjamin (Jakob Norrgård) drömmer om en artistkarriär i Sverige, tuffingen Timo ”Tuplajuusto” Holopainen, gestaltad av Jonas Bergqvist, ställer till med både det ena och det andra.
Benjamin möter också kärleken i Julia (Mathilda Kruse), liksom Benjamin en drömmare – men kan deras drömmar samsas?
De dramatiska trådarna är flera, men egentligen inte särskilt intressanta för upplevelsen av föreställningen, som helt klart lever av de enskilda sång- och dansnumren.
Saknar satiriskt djup
Jämfört med den föregående produktionen Gambämark känns Botnia Paradise tunn. Där skrönan om den isolerade byn hade ett djup i satiriska insikter om sin samtid har Botnia Paradise inte särskilt mycket att säga. Gambämark var dessutom klurig i sin parodi över musikalgenren och låg med sina många skämt också närmare attityden i KAJ:s scenshower. I Botnia Paradise är det glesare mellan skämten.
Och trots att vi befinner oss på en båtresa och gång på gång påminns om detta, är kryssningen inte särskilt central i berättelsen. Det hade funnits mycket att ta fasta på i den dimensionen.
Med detta sagt är ändå Botnia Paradise underhållning på högsta nivå. Om nu manuset den här gången är lite tunt vad gäller substansen har regissören Ida Kronholm paketerat historien till en föreställning med flyt och fart uppbackad av koreografen Ida ”Inxi” Holmlund.
Mia-Irene Sundqvists scenografi är sparsmakad och funktionell, samtidigt som den är just så glassig som ett avdankat kryssningsfartyg kan te sig för att ge intrycket av lyx.
Och åter en gång får KAJ visa sin musikaliska bredd i ett spektrum från powerballad och tung rock till eurodance, tango och stänk av jazz.
Sång imponerar
May Schjörlien gör den svenska sångerskan Linda Q, en gång hyllad Melloartist, nu i ett bakvattenskede av karriären som kryssningsunderhållare.
Så enligt historien, men vilken artist Schjörlien är – hennes eurodancesång imponerar.
Ralf Nyqvist leder en orkester som lätt ställer om mellan musikaliska genrer.
Det finns flera nummer som lyfter anrättningen, främst är det kanske när fartyget drabbas av en storm. Här samverkar koreografi, scenografi, ljussättning och överraskande scenteknik till stark närvaro och dramatik. Som publik blir man nästan sjösjuk.
Bodil Saréns sångprestation som rederimaskoten Svante hör också till pärlorna.