Lyssna, lär och leverera i lyxklass – Sam Lee imponerade vid Etnosoi!
Brittiska Sam Lee är en karismatisk ledargestalt som ställer tidigare generationer och minnesarbete i fokus, snarare än sig själv. Det handlar om människor, om det som finns inbyggt i sångerna, om världen runt omkring.
FOLK/VÄRLDSMUSIK
Etnosoi! Sam Lee
(Storbritannien): Sam Lee, sång; Misha MullovAbbado, kontrabas; Joshua Green, slagverk; James Keay, piano; Joseph O'Keefe, violin. Savoyteatern 14.11.
Det finns konserter som imponerar och får en att tänka: wow, vilken häftig musik, det här ska jag lyssna mera på. Sedan finns det konserter som känns som oerhört mycket mer än musik. Efter att ha hört Sam Lee avsluta årets Etnosoi!-festival får jag snarast lust att ringa äldre släktingar med frågor om deras liv och berätta egna minnen vidare åt mitt barn. Samtidigt är jag full av beundran för det musikaliska hantverket.
Sam Lee har i åratal rest runt på de brittiska öarna och snokat rätt på folk som sjunger, som en tvättäkta folkmusiksamlare av den gamla skolan. Då han berättar om de människor han mött på sin väg slås jag bland annat av vilken oerhörd tidsmässig satsning det handlar om. Under tio års tid sökte han med jämna mellanrum upp romerkvinnan Freda Black och djuplodade i hennes enorma sångskatt. Vem hinner med sånt nuförtiden, då folk knappt hinner hålla kontakt med sina närmaste släktingar och vänner i vardagsrumban? Den här sortens arbete kräver mängder av tid och totalt engagemang.
Tolkningar i nutid
Trots att repertoaren består av äldre sånger som gått vidare från generation till generation är varje tolkning djupt genomtänkt så att den resonerar i nutid. Sam Lee är en karismatisk galjonsfigur och konsertens absoluta centrum men det känns aldrig som om det handlar om honom. Det handlar om oss människor, om det som finns inbyggt i sångerna, om världen runt omkring.
Till skillnad från många världsmusikartister har Sam Lee fördelen av ett sångspråk som publik världen över förstår. Ingen av sångerna vore ändå riktigt detsamma utan alla berättelser som omger dem. Han berättar om tiotals släktingar som trängs i ett pyttelitet kök för att höra familjens äldsta sjunga – efter att inte ha sjungit på över femtio år rinner sången plötsligt fram ur henne. Han berättar om ett äldre romerpar som brukade samla barnbarnen runt sig i sängen och sjunga gamla sånger för dem, samtidigt som de rökte som borstbindare.
Och givetvis berättar han om naturen: Sam Lee är en välkänd naturaktivist som bland annat ordnat aftonpromenader ut i skogen för att musicera med fåglar inför publik. Han värnar om turturduvor och näktergalar, om att kommande generationer ska ha en livsduglig planet.
Jag kan inte låta bli att notera att alla slags nationella undertoner helt och hållet lyser med sin frånvaro. Det talas aldrig om att en sångskatt med en viss nationell stämpel är värdefull utan endast i allmänna ordalag om det tidigare generationer lämnat efter sig. Det gör också att budskapet är lätt att ta till sig och kanske upptäcka något nytt och värdefullt i världen omkring mig. Alla människor har en historia att berätta, många har sånger att sjunga (även fåglarna), se till att lyssna till dem så länge de finns.
Måla i rätta färger
Ska man omplacera äldre sånger i konsertkontext gäller det dessutom att leverera i lyxklass. Sam Lee berättar intensivt med sin röst, med allt vad det innebär av variation i klangfärger, dynamik, frasering och intonation. Han behärskar sin röst oerhört skickligt, samtidigt som han ställer den helt i sångernas tjänst.
Fyrmannabandet med violin, kontrabas, piano och slagverk är skickliga instrumentalister men samtidigt kan de utan att blinka hänge sig åt att spela en enda ton eller idel lösa strängar. Det gäller att måla upp de rätta färgerna runt varje sång. Det gjorde även den lyhörda överraskningsgästen Ilkka Heinonen med sin stråkharpa.
Mina tårkanaler öppnades på allvar då publiken nästan andäktigt sjöng med i några skira melodiska fraser ur låten Banna's Lonely Shore. Klangen och gemenskapen berörde, hur musik kan handla om annat än att förstrött trycka på play-knappen. Samtidigt berör också låtens ämne i all sin enkelhet: det handlar om en minnesresa, om att återuppleva stunder av lycka genom att sjunga fram dem.