Britney Spears förtjänar ett bättre försvar

För drygt ett år sedan läste jag Arto Teronens och Jouko Vuolles biografi över Matti Nykänen Matin maailma (Mattis värld, Kirjapaja, 2020). I boken berättar en representant för artistförmedlingen som bokade Nykänens musikuppträdande i olika restauranger att firman fick de mest negativa gensvaren när Nykänen hade varit nykter på scenen. Uppenbarligen upplevde en del av publiken (och restaurangerna) att de blivit duperade ifall de inte fick se en berusad före detta stjärna som hade tappat förmågan att hantera sitt liv. Jag har tänkt på denna detalj många gånger och jag har väldigt svårt att komma över hur fullständigt snedvriden hela situation varit.

En anledning till varför jag just nu har tänkt på denna detalj i Nykänenbiografin är att jag för ett par veckor sedan tittade på alla tre dokumentärer som släppts de senaste åren om sångaren Britney Spears: Framing Britney Spears, Controlling Britney Spears och Britney vs. Spears.

Trots att alla tre filmer har sina egna betoningar målar de en enhetlig helhetsbild om publiciteten omkring henne, hur hon jagades och plågades av en hord av paparazzoer vars ekonomiska incitament var klart: ju ofördelaktigare bild av henne desto bättre ersättning till fotografen. Det tycks ha funnits många vars inkomster direkt berodde på hur dåligt hon mådde.

Ett extremfall var fotografen som en kväll fortsatte att trakassera Spears trots att hon upprepade gånger bad honom låta bli. Slutresultatet var hennes mentala kollaps som han iskallt filmade. Fotografen intervjuas i Framing Britney Spears: ”Det var inte en bra natt för henne (...) Det var en bra natt för oss, för att den [filmen] var en money shot,” berättar han. Jag kunde inte tro mina öron – eller mina ögon heller, för delar av filmen visas i dokumentären.

Att den här filmen och en mängd andra dubiösa bilder visas i dokumentärerna är enligt min mening ett dåligt beslut, i synnerhet som det inte är fråga om några enstaka bilder.

Först och främst tycker jag att ingen verkligen behöver se dessa bilder. Därutöver handlar det om dubbla standarder: kan en dokumentär som vill problematisera paparazzokulturen tas på allvar om den ändå drar nytta av dess bilder och deras chockverkan?

Ändamålet helgar inte medlen: ja, dessa dokumentärer försöker väcka sympati för Spears men det räcker inte för att berättiga användningen av bilderna. Det måste vara möjligt att berätta hennes story med ett annorlunda bildspråk.

Matin maailma lyckades just med det. Det skulle ha varit så lätt att återanvända Nykänens tokiga yttranden eller riva upp material ur gamla sensationsartiklar och låta läsarna antingen (välvilligt?) skratta eller beskärma sig.

Lyckligtvis har Teronen och Vuolle kunnat frigöra sig från den allmänna diskursen kring Nykänen och lyckats måla en ny bild av honom. Dokumentärerna om Britney Spears målar däremot inte en ny bild utan visar bekanta bilder i en ny kontext. Det räcker inte för mig. Att visa originalbilderna har ett för högt pris.

”Kan en dokumentär som syftar till att problematisera paparazzokulturen tas på allvar om den ändå drar nytta av dess bilder och deras chockverkan?”

SAKARI YLIVUORI doktor i musik, körsångare och -dirigent