Ingen flykt undan de sociala mediernas monster
Ståuppkomikern Jamie MacDonald inkorporerar Twitterflödet i sin nya föreställning. En stor del av Cuck går ut på att dissekera den specifika toxiska dynamik som skapas i denna virtuella petriskål.
TEATER
Cuck
Av och med Jamie MacDonald. Premiär på Mad House 24.11.
Jamie MacDonalds lediga charm och förmåga att smidigt växla mellan avväpnande öppenhet och bitande elakhet har imponerat på mig varje gång jag haft nöjet att se honom köra ståuppkomik. Mina förväntningar är således höga inför hans nya monologföreställning Cuck.
Som benämningen antyder handlar det inte denna gång om renodlad ståupp, utan MacDonald, som tar avstamp i sina egna erfarenheter som hoppfull aspirerande transpappa, prövar att vidga blicken från de enkla slängarna till förmån för djupare funderingar kring identitet, kön och biologi. Men också kring internet och dess förödmjukelseritualer.
Men även om föreställningen ger tillfälle till både explosivt befriande skratt och intressant tuggmotstånd för tankarna är jag ändå inte hundra procent såld.
Genrer möts
Möjligtvis är det genren, eller genrekombinationen, som skaver. Jag har sett monologföreställningar som framgångsrikt använder komiska inslag för att balansera av en seriösare tematik, och jag har också sett ståupp som modigt greppar samhälleligt aktuella ämnen vid hornen och väcker kvardröjande obekväma frågor utan att för den skull förlora kontakten med en publik som i första hand vill skratta här och nu.
Men här integreras genrerna tätt ihop, utan att någondera får chansen att definiera tonen för helheten. Det leder till att resultatet känns dissonant trots att det egentligen inte är något fel på de enskilda beståndsdelarna.
Verklighetsnära Twittertematik
Det kan också vara tematiken, eller en betydande del av den. MacDonald och jag har tydligen det gemensamt (och av reaktionerna att döma är jag knappast den enda i publiken som delar denna synd med honom) att vi tillbringar ohälsosamt mycket tid på sociala medier. Vi delar till och med förkärleken för samma specifika gift: av de olika dåligmåendemekanismer som står till buds har vi båda fastnat för Twitter.
En stor del av Cuck (som lånar sitt namn av en förolämpning särskilt populär på just Twitter) går ut på att dissekera den specifika toxiska dynamik som skapas i Twitterflödets virtuella petriskål, där allt från överstimulerade popmusikfans och professionella tv-spelare till genuint skrämmande, mordiska transfober går lösa på varandra, uppeggade av en algoritm som stöder sig på aldrig sinande konflikter för att skapa engagemang.
Monstret i fristaden
För mig är scenkonsten, vare sig det gäller lättsmält underhållning eller abstrakta meditationer om mänsklighetens ödesfrågor, en värdefull flykt från detta virtuella kaos som annars alltid väntar förrädiskt i min byxficka, färdigt att stjäla oändliga minuter av min vakna tid så fort jag inte upptar tankarna med något värdefullare.
Den lilla ritualen att knäppa på flygplansläge eller, vid riktigt högtidliga tillfällen, stänga av hela telefonen då jag bänkar mig inför en föreställning känns lika, om än symboliskt, hälsosam som en duktigt svald fiskleveroljekapsel till morgonkaffet. Så när MacDonald bokstavligen inkorporerar Twitterflödet i sin föreställning med hjälp av laptop och overheadprojektor står jag plötsligt ansikte mot ansikte med monstret mitt i det som jag trodde var min fristad.
Dessa två överskuggande faktorer samverkar olyckligtvis med mina måhända orättvist höga förhandsförhoppningar och gör att jag denna gång lämnar Mad House något otillfredsställd. Då jag slår mig ner i metrovagnen känner jag att min hjärna kräver lite poänglös distraktion medan mitt undermedvetna bearbetar intrycket av vad jag precis sett. Jag halar upp telefonen ur fickan, och den lilla blå Twitterfågeln sprätter som hånfullt åt mig med sin tvådimensionella vinge. En av de högst trendande hashtaggarna i republiken Finland är fortfarande ”#woke”. I den neonkalla novemberkvällen finns inga flyktvägar.