Budgetprocessen är normaliserad

"Den etablerade budgetprocessen, som jag redogjorde för ovan, var i mina ögon undermålig."

I motsats till andra städer har man i Helsingfors traditionellt tagit fram det kommande årets budget genom en märklig process präglad av taktisk manövrering. Kutymen har varit att borgmästaren – som är föredragande i stadsstyrelsen – först alldeles själv tar fram ett budgetförslag och presenterar det för styrelsen. I samma veva har budgetförslaget givetvis blivit en offentlig handling. Därefter har man schemalagt förhandlingstider så att stadsstyrelsens partier kan riva upp förslaget. Denna process kännetecknas av offentliga ställningstaganden och politisk mediefäktning. Efter att ha förhandlat under några veckor kommer man överens om en svullen budget, och de olika partierna skryter då gärna om hur de har kunnat ”återkalla nedskärningar” eller om hur de har säkrat pengar till sina favoritprojekt.

Detta upplägg uppmuntrar till taktiskt beteende. Borgmästaren vet att övriga partier kommer att kräva högre utgifter. Borgmästaren kan därför i första skedet presentera en medvetet underdimensionerad budget. De övriga partierna är medvetna om underdimensioneringen och antar att borgmästaren och hans parti i själva verket är beredda att acceptera en högre nivå av utgifter.

Efter att jag hade intagit Helsingfors borgmästarämbete i augusti 2021 måste jag direkt ta itu först med stadsstrategin och därefter leda budgetarbetet. Strategiförhandlingarna löpte bra och vi kunde redan i september komma överens om ansvarsfulla budgetregler som styr ökningstakten för stadens utgifter.

Direkt därefter var det budgeten som stod på dagordningen. Den etablerade budgetprocessen, som jag redogjorde för ovan, var i mina ögon undermålig. Som huvudansvarig för budgeten ville jag presentera en budget som var så bra som möjligt – ett förslag som respekterar stadsstrategins budgetregler, men också återspeglar de främsta partiernas önskemål. Idén om att jag först borde komma med en medvetet underdimensionerad budget var för mig främmande. Det var därför mitt önskemål att alla partier redan i första skedet skulle delta i budgetarbetet.

Jag började med att sondera huruvida detta förfarande vore acceptabelt för alla stadsstyrelsepartier. Glädjande nog fick jag tummen upp från alla. Efter två veckor med intensiva förhandlingar kunde vi komma fram med ett gemensamt budgetförslag. Förslaget respekterade strategins budgetregler men innefattade också några reformer såsom upphandlingen av arbetstagarnas hälsovård.

Det nya förfarandet engagerade alltså alla partier redan från början, och vi kunde bygga upp en helhet som gav någonting åt var och en.

Vissa journalister har betecknat denna processreform som ett steg mot mindre öppenhet. Jag håller inte med. Ansvarsfull hantering av offentliga medel gagnas aldrig av en offentlig politisk auktion där de som skriker högst också får sin vilja igenom. Jag tycker att demokratin bäst betjänas genom att de partier som har fått mandat från väljarna också sitter ned tillsammans, och utarbetar en ansvarsfull kompromiss.

Man ska också beakta att budgeten inte blev ett dugg mindre offentlig. Den blev offentlig vid precis samma tidpunkt som alltid – nämligen, omedelbart när den var klar. Skillnaden är att förslaget nu har tagits fram i ett bra samarbete där stadsstyrelsens alla partier har varit delaktiga från början.

STÄDER Dagens centraliserade tillväxt har skärpt kampen om investeringar och skattebetalare. Den tillspetsar miljötvister i tillväxtcentra utan att förhindra ohållbar spridning av bebyggelsen i vare sig stora eller små städer. Fungerande lokala institutioner som ger de mindre bärkraft läggs ner då stort än en gång är vackert. Därför borde Svenskfinlands mindre orter samverka för att värna om det småskaliga.

Samtidigt som en revision av markanvändnings- och bygglagen är aktuell synes grogrund finnas för nytänkande. Bland annat kunde det diffusa slagordet urbanitet differentieras så småstäder och småstadsurbanitet, inte bara förstäder och landsbygd, blir reella alternativ till storstaden. Vår kustbygd har ingen orsak till mindervärdeskomplex, men i tillväxtsamhället anas en dold hierarki, där storstaden sätter måttet för primitivt tolkad stadsmässighet. Även slätstrukna flervåningshus får då stå för utveckling. Ingreppen ödelägger ofta ortens särprägel och degraderar småstaden till platslös förstad.

Mindre kommuner befinner sig typiskt i en nedåtgående spiral där försämrad service leder till ökad utflyttning och omvänt. Det är svårt att lokalt råda bot på samhällsutvecklingen. Resurserna för proaktivitet är dessutom ofta knappa från början. Inom stadsplaneringen betyder detta i värsta fall att vilka som helst projekt som starka aktörer initierar ses som halmstrån att gripa efter utan förbehåll.

Småstadsproblematiken bör inte reduceras till arkitektur utan ses i samband med välmåga, kultur och företagsamhet av olika slag. Det är ändå olyckligt om nödåtgärder bidrar till den onda cirkeln så stadsmiljön blir mindre lockande för inflyttare och turister. Så sker då intima stadsrum slås sönder av okänsliga parkerings- och trafiklösningar eller av felplacerade och feldimensionerade, arkitektoniskt intetsägande köplådor och elementhus.

Om man trots allt vill bevara framtidstron kan man notera att pandemin till synes gett småstäderna ett visst uppsving. Redan tidigare har boende lockats till mindre orter i storstadsområdens utkant, där man till priset av pendlande och bilberoende ofta bor rymligt och naturnära. Under farsotens härjningar har stadslivet drabbats hårt. Då arbetet skett på distans har rentav en flykt till den riktiga landsbygden, som trots informationsteknologins potential inte tidigare realiserats, kunnat skönjas i vissa länder.

För att inte helt förlita sig på ett virus är det skäl att systematiskt granska möjligheterna att utveckla våra småstäder och kyrkbyar så att deras särdrag tillvaratas (jämför Rurik Ahlberg, HBL, I dag-kolumnen 21.1). En sofistikerad urbanitet, som innebär livlig växelverkan i småskaliga stadsrum, påträffas inte bara i Gamla stan i Borgå eller Ekenäs under turistsäsong, utan även i vardagslag exempelvis på Kanalesplanaden i Jakobstad, Berggatan i Hangö eller Köpmansgatan i Pargas – också då husen inte är arkitektoniska pärlor, men förstår att inordna sig i den lokala skalan. Här visar sig Den måttfulla staden (Berntsson/Boverket 1995) från sin bästa sida.

Fastän både lekmän och arkitekter förstår uttryck som småskalighet och arkitektonisk känslighet tolkas sådana allmänna karakteriseringar lätt något godtyckligt. Detaljerade frågor bör därför ställas: exakt hur skapas hela gaturum, aktiva bottenplan eller intressanta fasader? Här kan vi lära av den världskände danske arkitekten Jan Gehl som HBL i olika samband lyft fram. Dessutom behövs en arkitektonisk typologi där strikta urbanitetsprinciper anpassas enligt stadens storlek och planeringsobjektens kontext.

Man kunde också samarbeta kring turismen. Ibland ligger orterna på cykelavstånd från varandra som pärlband, där även kollektivtrafiken fungerar någorlunda. Kunde då en arbetsfördelning säkra specialiserade tjänster?

Trots att vissa städer, såsom Jakobstad, länge reflekterat över stadsutvecklingen, torde ett vidare arbete främjas av samarbete, då de professionella och ekonomiska förutsättningarna ofta är begränsade på kommunplanet. Och fastän den kustsvenska idyllen är en god utgångspunkt för en småstadsrenässans bör tänkandet inte utesluta andra orter.