Med en trepartikoalition vill Olaf Scholz ”våga göra fler framsteg” i Tyskland
För nästan exakt två år sedan kunde hans karriär ha tagit ett abrupt slut. Då led Olaf Scholz ett förkrossande nederlag i socialdemokraternas partiledarval. Men han gav inte upp, trodde oböjligt på sin chans och fick till slut rätt. Horst Bacia, erfaren tysk journalist beskriver den nya politiska situationen i Tyskland.
Den här veckan väljs Olaf Scholz till förbundskansler och efterträder Angela Merkel. Han vann praktiskt taget på egen hand parlamentsvalet för sitt parti den 26 september – en seger som var oväntad men inte helt överraskande.
Olaf Scholz liknar Merkel på många sätt: saklig och solid, utan stark personlig karisma, ibland lite tråkig och ganska blyg med att visa eller väcka känslor. Det höga ämbetet skapar trots det auktoritet. Som SPD:s tidigare partisekreterare, borgmästare i Hamburg, arbetsmarknads- och socialminister och senast som finansminister och vicekansler i Merkels fjärde regering har Scholz länge varit känd hemma och utomlands. Men först nu får vi se vem han verkligen är.
Socialdemokraterna har inom en relativt kort tid lyckats komma överens med De Gröna och liberalerna om ett regeringssamarbete. Den första trepartialliansen på nationell nivå är ett ambitiöst projekt. Den prioriterar kampen mot klimatförändringarna och vill ”våga göra fler framsteg” i Tyskland. Scholz har lovat driva igenom den största tekniska innovationen sedan industrialiseringen och samtidigt upprätthålla ekonomins konkurrenskraft och befolkningens välstånd. På så sätt, resonerar han, kunde landet vara en förebild för andra i den globala klimatkrisen.
Scholz blir förbundsrepublikens fjärde socialdemokratiske regeringschef. SPD-kandidater som är populära även utanför SPD är ofta inte särskilt omtyckta av partiets vänsterflygel, och det stämmer även för Scholz. Den legendariske Willy Brandt är undantaget.
För nästan tjugo år sedan var partisekreteraren Scholz tvungen att säl
”Olaf Scholz liknar Merkel på många sätt: saklig och solid, utan stark personlig karisma, ibland lite tråkig och ganska blyg med att visa eller väcka känslor.”
HORST BACIA är frilansskribent, tidigare redaktör för Frankfurter Allgemeine Zeitung och korrespondent i Stockholm, Moskva, Ankara och Bryssel.
ja Gerhard Schröders arbetsmarknadsreformer som fortfarande är kontroversiella inom SPD. Då fick han smeknamnet "Scholzomat" och sedan dess regelbundet de sämsta resultaten i valet av partistyrelse.
Partiledarvalet för två år sedan handlade om en principiell stridsfråga: Skulle socialdemokraterna lämna regeringssamarbetet med Merkel i förtid eller fortsätta det till mandatperiodens slut. Scholz ansåg att väljarna så småningom belönar gott regeringsarbete. Partiets vänsterflygel, och i synnerhet ungdomsorganisationen unga socialister, krävde att SPD förnyar sig i opposition och i framtiden förlitar sig på en allians med De Gröna och Vänsterpartiet.
Alla partimedlemmarna fick delta i omröstningen – och en tydlig majoritet var inte beredd att stödja Scholz. Han svalde besvikelsen stoiskt, kämpade vidare. Den nya partiledningen glömde snabbt löftet att lämna regeringen och med coronakrisen tog debatten slut. Scholz utsågs till och med till kanslerskandidat. Men knappast någon – utom kanske han själv – trodde att han hade en chans att utgå med segern.
Medan kristdemokraterna och De Gröna en längre tid kämpade för att bli störst i nästa förbundsdag, stannade väljarstödet för SPD vid femton procent i tre års tid. Bara några veckor innan valet visade opinionsmätningarna plötsligt en brant uppåtgående trend. I tv-debatterna kunde Scholz dra nytta av uppenbara svagheter hos de två andra kandidaterna och övertyga med detaljkunskap och kompetens. I den sista mätningen innan valet ville 48 procent av de tillfrågade ha Scholz som kansler, 24 procent föredrog kristdemokraten Armin Laschet och 14 procent Annalena Baerbock från De Gröna.
Den nya regeringen är en allians mellan valets tre vinnare. SPD (25,7 procent) uppnådde ett betydligt bättre resultat än för fyra år sedan. Detsamma gäller för De Gröna (14,8 procent), trots att de inte alls levde upp till sina förväntningar. Den liberala FDP (11,5 procent) presterade också något bättre. Alla tre vann röster från CDU/CSU, som hade straffats med det sämsta resultatet någonsin (24,1 procent). Scholz lyckades locka över en del av Merkels tidigare väljare. Men De Gröna och liberalerna klarade sig bäst bland de unga väljarna, båda med 23 procent av rösterna.
Vägen till regeringssamarbetet var längst för FDP. Deras partiledare Christian Lindner hade under valrörelsen skrutit med att han ”saknar fantasin” om vad SPD och De gröna kunde erbjuda hans parti. Men att bilda regering med CDU/ CSU och De Gröna – en option som hade misslyckats 2017 på grund av Lindners motstånd – var inte längre ett realistiskt alternativ. I alla fall kunde liberalerna nu begära ett högt pris för deltagandet i regeringen. Det fick de också.
Den 42-årige Lindner blir finansminister. I regeringsöverenskommelsen kunde FDP dessutom se till att skatterna för medborgare och företag inte höjs och att reglerna för den så kallade skuldbromsen, som drogs in på grund av coronakrisen, gäller igen från och med 2023. Det innebär att ny statsskuld är möjligt enbart under vissa strikta villkor.
Robert Habeck, en av De Grönas två ordförande, hade också velat bli finansminister. Som vicekansler skall han i stället leda ett superdepartement för ekonomi och klimat. Kanslerskandidaten Baerbock belönas med utrikesministeriet. Habeck, som nyligen fyllde 52, var miljöminister i Schleswig-Holstein i sex år och är partiets främsta strategiska tänkare. Han får nu den svåra uppgiften att omsätta koalitionens utmanande klimatpolitiska mål i praktiken.
För att uppfylla kraven i Parisavtalet skall 80 procent av all elektricitet i Tyskland 2030 produceras med förnybar energi. Det motsvarar en fördubbling av dagens kapacitet, samtidigt som elförbrukningen fortsätter att öka. Därför vill koalitionen reservera två procent av landets yta för utbyggnaden av vindkraft. Solpaneler skall installeras på nya byggnader och koleldade kraftverk skall stängas, om möjligt, också 2030. Beslutet att fasa ut kärnkraften står fast.
Scholz hade under valkampanjen lovat att en regering ledd av SPD höjer minimilönen från 9,60 till 12,00 euro. Detta finns nu i regeringsprogrammet och lär innebära en löneökning för tio miljoner människor. Koalitionen står också fast vid hans högst tveksamma löfte att pensionerna inte ska sänkas och pensionsåldern inte höjas trots demografisk press.
Koalitionens samarbete bygger, enligt Scholz, Habeck och Lindner, på principen om att var och en av de tre parterna skall kunna lyfta fram sina viktigaste programpunkter och samtidigt skapa något nytt och gemensamt i försöken att kompromissa. Det sägs att det fungerade bra under de framgångsrika, konfidentiella förhandlingarna om regeringens program. Men papper är tålmodigt. Den 177 sidor långa texten innehåller fortfarande många motsägelser som inte har lösts i praktiken. Framför allt frågan om hur allt ska finansieras.
Innan den nye förbundskanslern och hans kabinett ens har börjat sitt arbete, manade Scholz sina koalitionspartner att vara beredda att ställa upp tillsammans också i nästa val. Visst har han visat en hel del uthållighet och strategisk visdom på sistone. Men det gick väl lite för långt – och var kanske inte heller så allvarligt menat.