Ålderskriser
Intervju om mäns ålderskriser, n=1. Respondenten 57 år. ”Har du någonsin haft en ålderskris”? ”Nej”. ”Sörjt förändringar i ditt utseende”, försöker jag. ”Nej. Jag har ju aldrig varit ett salongslejon, så jag behöver inte fundera på den saken. Men jag oroar mig för att bli skröplig.”
Jag har haft ålderskriser sedan jag fyllde trettio. När jag skräckslagen fyllde fyrtio märkte jag ändå till min häpnad att jag trivdes och kom i takt med mig själv. Jag hade tydligen varit smygfyrtio i hela mitt liv, och då jag äntligen nådde min riktiga ålder på 46 år var jag precis där jag ville vara. Men att fylla femtio gjorde mig nedstämd, det tog tid att vänja sig. Jag stirrade ängsligt i spegeln, som stirrade lika ängsligt tillbaka. Och det handlade, tänker jag, nog bland annat om att mitt fiktiva marknadsvärde sjunkit avsevärt. Men precis som tidigare decennier tröstade jag min spegelbild: ”ta det lugnt, jag fixar det här”.
Förra sommaren fyllde jag sextio, och drabbades till min förvåning inte av någon ålderskris. För sent att sörja över rynkor, och när någon hurtig typ ringde för att erbjuda mig tjänster i en skönhetssalong brast jag i skratt: ”tack så mycket, men det är nog för sent för min del”. Jag hade kommit över sorgen över min förlorade ungdom. Men jag är naturligtvis lika fåfäng som tidigare, och försöker fixa till det enligt de förutsättningar som finns. Numera räds jag också över tilltagande skröplighet och har börjat komplettera mina löp- eller gångrundor med tyngder och gångstavar.
I Sverige har det blossat upp en debatt om kvinnors ålderskrisande som känns svår att hantera. Det handlar om det skamliga kvinnliga åldrandet, ”kalkonhalsen, hängande ögonlock, skarpa rynkor, infertilitet, slapp och glanslös hud”. En sanning som inte får sägas, eftersom det politiskt korrekta tycks vara att säga att ålder bara är en siffra (vilket lyckligtvis inte är sant, det finns hopp om tilltagande visdom också); eller att äldre personer är vackra, vilket är lika platt som att påstå att unga personer är vackra. Men det problematiska är att det blir svårare att hantera en naturlig utvecklingskris om den dessutom är skamlig. Så krisa på bara, det känns oundvikligt och mycket mänskligt att fundera på livets gång och åldrandets villkor, även då funderandet fokuserar på yta. Och visst, omfamna gärna kvinnors åldrande, men också vår rätt att krisa.
Jag funderar också på den strukturella kontexten kring åldrande. Av allt att döma, och nu hänvisar jag inte till min intervjustudie, sörjer män inte på samma sätt sitt förändrade utseende, de har inte levt i ”den manliga blickens strålkastarljus i ett patriarkalt samhälle”, som Johan Wanloo uttrycker det i Göteborgs-Posten. Men det handlar inte bara om yta. Det är också svårare att hävda sig på arbetsmarknaden då man fyllt femtio, fast det logiska skulle vara tvärtom: mera erfarenhet, mera visdom, lättare att foga ihop livspusslet. Debatten om kvinnors och mäns livsvillkor får därför gärna fokusera också djupare på brännande strukturella problem som berör oss alla. Men det får jag återkomma till. "Numera räds jag också över tilltagande skröplighet och har börjat komplettera mina löpeller gångrundor med tyngder och gångstavar."
Artikeln om rättegångskostnader (HBL 27.12) tar upp ett viktigt ämne. Vem som helst av oss kan i praktiken när som helst bli stämd till rätten i något civilrättsligt mål. Som artikeln beskriver kan det gälla skadestånd, arv eller till exempel bostadsköp – ting de flesta av oss kommer i kontakt med. Det som skyddar oss ifrån dyra rättegångskostnader i bagatellartade mål är de symmetriska (om och skyhöga) rättegångskostnaderna. En aspekt som Justitieministeriet avgränsar från problematiken kring de höga rättegångskostnaderna är den statliga rättshjälpen som mindre bemedlade medborgare har rätt till.
Den statliga rättshjälpen går i praktiken ut på att man, om man är utan tillräckliga inkomster, kan få en ”betalningsförbindelse” av staten, så att man kan starta en process mot någon som man anser har oförrättat en (eller för att försvara sig emot en dylik process). Processandet kostar alltså inget för individen ifråga. Detta bör ju anses jämlikt och rättvist, men missbrukat innebär det att den medellöse, likt en rottweiler kan driva en process mot vem som helst och kräva excessiv ekonomisk vinst mot att gå med på att förhandla.
Om "Maria" i artikeln varit obemedlad hade hon fått tillgång till statlig rättshjälp och därmed kunnat driva sin sak gentemot entreprenören, som förmodligen själv (eller via sitt försäkringsbolag) betalat sina rättegångskostnader. Utan egen kostnadsrisk för Maria hade rättsväsendet då (baserat på hennes version) dömt entreprenören att pruta 3 000 euro och allt hade varit frid och fröjd. Maria hade i förhållande till utfallet i artikeln vunnit 1500 euro, staten bekostat kanske 5 000 euro och entreprenören och hans försäkringsbolag betalat tillsammans kanske 20 000 euro. Statlig rättshjälp hade sålunda antagligen låtit rättvisa skipas.
Väl medveten om konstellationerna kring statlig rättshjälp kunde emellertid den ”obemedlade Maria” – hade hon varit girig och falsk – ha startat samma process även utan sekunda leverans.
Vi föreställer oss att entreprenören är egenföretagare och medelinkomsttagare och att hans händers verk fyllde måtten i skälig mån. Inför rättegångsprocessen märker han att alla utfall där kärande och svarande bär sina egna rättegångskostnader sannolikt leder till (personlig) konkurs – då firmans balans är svag – med allt vad detta innebär. Så fort han blir varse om att Maria fått statens rättshjälp och att hon sålunda potentiellt är processlysten, blir han tvungen att betala sig fri från eländet – långt mer än skäligt. Rättegångskostnadsrisken har blivit asymmetrisk.
Endast genom att erbjuda en jämkning som tvärsäkert överstiger varje möjlig ersättningsdom, kan entreprenören säkerställa att Maria blir tvungen att antingen godta anbudet eller betala hans rättegångskostnader vid eventuell rättegång och därmed rädda sin firma från konkurs (jämkningserbjudanden tas i regel i beaktande i fördelningen av rättegångskostnader). Om en facil jämkningsnivå hade varit mellan 0 och 3 000 euro är han nu tvungen att erbjuda till exempel 5 000 euro för att bli av med rättegången. Om Maria då är rationell kommer hon att acceptera erbjudandet på 5 000 euro och ingen rättegång kommer att hållas.
I verkliga livet är den senare versionen av Maria givetvis en karikatyr. Inte dess mindre leder den statliga rättshjälpen till att de som erhåller tillgång till den alltid kommer att kunna kräva högre (orimliga) jämkningserbjudanden för att komma överens i godo. Personer som erhåller statlig rättshjälp kan dessutom, som ett påtryckningsmedel, komplicera fallen eller kalla in onödiga vittnen. De kommande förändringarna i fördelningen av rättegångskostnader bör separat ta ställning till kostnadsfördelningen (och därmed risken) i de fall då den ena parten får statlig rättshjälp.
En cyniskt lagd person kunde dra slutsatsen att det bara är pengarna som styr inom det internationella ishockeyförbundet IIHF.
Spelarnas hälsa kunde inte äventyras i en turnering som gav IIHF mer utgifter än intäkter medan en turnering som genererar större intäkter än utgifter kan genomföras också om det betyder att spelarnas hälsa äventyras.
IIHF har all orsak att se över sina värderingar och sin verksamhet.
U20-VM för pojkar fick ett abrupt slut då internationella ishockeyförbundet IIHF meddelade att mästerskapet avbryts då spelare i tre lag testat positivt för covid-19.
Då USA, Tjeckien och Ryssland drabbats av smitta fanns det helt enkelt inte längre några förutsättningar att genomföra turneringen utan att äventyra spelarnas hälsa.
Eller äventyra spelarnas hälsa ännu mer, kanske bör tilläggas.
För trots IIHF:s fina ord och löften om en fungerande bubbla lyckades man inte hålla coronaviruset borta från VM. IIHF och bland annat det finländska förbundet har hela tiden talat om att JVM skulle vara ett coronasäkert mästerskap och att spelarna varit i bubblan sedan tio dagar innan turneringen.
Verkligheten visar sig vara något helt annat.
De svenska JVM-spelarna vittnar om en verklighet där VM-deltagare och andra hotellgäster vistats i samma utrymmen, där det arrangerats bröllop i samma hotell som åtminstone ett par av laget bodde och där frisörsalonger tagit emot kunder i strida strömmar i samma spelarhotell. Dessutom ska en del av de övriga hotellgästerna ha låtit bli att använda munskydd.
– En betydande skillnad mellan turneringarna är att lagen i U20-VM varit i en bubbla sedan den 10 december och att de testats regelbundet hela tiden. De här U20-mästerskapen kan arrangeras utan hälsorisker men situationen hade varit en annan i turneringen i januari, sade det finländska förbundets ordförande Harri Nummela till Iltalehti i samband med att flickornas U18-VM ställdes in.
IIHF:s ordförande Luc Tardif sade tidigare i veckan att herrarnas VM och U20-VM för pojkar är prioriterade mästerskap eftersom det är de två turneringarna som inbringar pengar till IIHF. Pengar som sedan kan användas för den mindre lukrativa verksamheten som VM-turneringar på lägre nivå samt dam- och flickmästerskap.
Det är en av orsakerna till att IIHF stenhårt kört på med U20-VM i Kanada trots den eskalerande covid-situationen i världen.
Men frågan är om IIHF blev fartblinda i jakten på inkomster.
Förblindade de potentiella inkomsterna IIHF-ledarna då de valde att genomföra turneringen utan en hållbar hälsoplan för de deltagande ungdomarna?
Efter att den icke-existerande bubblan sprack försökte Tardif rädda vad som räddas kunde. På en presskonferens talade den färska ordföranden om att situationen förändrats radikalt sedan lagen gick in i bubblan den 15:e december då de anlände till Kanada.
Med tanke på de svenska spelarnas berättelser om livet på hotellet tyder mycket på att IIHF valde att blunda för hälsoriskerna i hopp om snabb ekonomisk utdelning.
Då flickornas U18-mästerskap ställdes in hänvisade IIHF till att man inte ville äventyra spelarnas hälsa. Pojkarnas U20-mästerskap arrangerades däremot helt enligt plan vilket betydde att spelarnas hälsa äventyrades.
IIHF har som sagt all orsak att se över sina värderingar och sin verksamhet.