Utbildningslösningar nästa skolmirakel?
"Det finländska Pisamiraklet är inte främst riggat för psykisk hälsa, utan har en stark och tydlig inriktning på bildning och kunskaper."
Sedan sjuttiotalet har Finland haft grundskola. En lyckad utbildningsform. Hyfsat rättvis. Kunskapsmässigt framgångsrik. Pisamirakel, har den kallats. Ett bra tag var Finland Nokia och skola utomlands. Nu är vi mest skola. Och lite Mumin och Marimekko.
Åtminstone jag skulle gärna se att det inte går för den finländska skolan som det gick för Nokias telefonvärldsherravälde. Som ur en till synes bombsäker ledarposition upphörde att existera på bara några år.
Det finns just nu ingen anledning att tro det. Tvärtom pekar mycket på att det mesta fortsatt görs rätt. Resultaten är fina. Forskning och utredning är grund för övervägda beslut. Samhällets förtroende är starkt, synligt bland annat i att skolorna är det sista vi stänger under pandemin.
Allt väl, alltså. Åtminstone ganska. Barn och unga med utländsk bakgrund har det onödigt tufft. Skillnaderna mellan flickors och pojkars skolresultat är alltför stora. Elever med normavvikande könsidentitet mår mycket sämre än de borde. Men de här sakerna är kända, och dessvärre ett problem också i många andra länder.
Det som är nytt och som många funderar på nu är barns och ungas psykiska välmående. Eller snarare illamående.
Medan det mesta för barn och unga gått i rätt riktning har det skett en snabb ökning av psykiskt illamående. Finländska elever, särskilt flickor, känner sig otillräckliga, stressade och utsatta, visar undersökning efter undersökning. I en utbildningsvärld som på det stora hela förändrats positivt under de senaste 150 åren har det därför uppstått ett behov av insatser som skolan inte är helt redo för. Det finländska Pisamiraklet, till exempel, är inte främst riggat för psykisk hälsa, utan har en stark och tydlig inriktning på bildning och kunskaper.
När skolor och lärare nu ska räcka till för mer än tidigare är det begripligt att ett spår i diskussionen handlar om att värna om det som fungerar. Alltså om att ge lärare tid och utrymme att fokusera kunskaper och kompetenser, det som många uppfattar som den pedagogiska kärnuppgiften.
Med den linjen är det rimligt att tänka sig att utbildningssystemet i tillägg till lärare behöver nya personer och kompetenser. Mentala friskvårdare, till exempel skolcoacher. Och allt flera sådana anställs. Grundidén, rimlig, är att coacherna kan ta huvudansvaret för friskvård av ork och tillräcklighet, medan lärarna får fortsätta fokusera på det viktigaste för dem: kunskap och bildning.
Så kan man tänka.
Men tänk om det är så att fungerande utbildningslösningar för ork och välbefinnandde är för framtidens välfärdssamhällen vad Apples pekskärmar visade sig vara för 2000-talets telefonmarknader. Att den roll som språk, matematik och naturvetenskaper haft under 1900-talet nu kommer att tas av undervisning som uttalat stöder självkänsla och tillräcklighet. Att framtidens utbildningsmirakel är ork och insikt.
Som om det skulle vara antingen eller, kan man invända. Den som kan läsa och räkna kan förstås också vara insiktsfull och psykiskt välbefinnande. Men just nu är det för många som mår dåligt.
Vi behöver göra något åt det. Är det fler och bredare utbildade lärare som ska göra det jobbet, eller är det någon annans uppgift? Det är inte lätt att veta. Och valet kan visa sig vara betydande för om Finlands skolor kommer att vara också framtidens internationella vägvisare.