Italienarna kan inte klona Super Mario

Det finns ett namn som de flesta skulle vara mer än nöjda med som Italiens nästa president – Mario Draghi. Han har själv antytt att han kunde tänka sig att ta över ämbetet. Men han kan inte sitta på två stolar och många vill ha honom kvar på premiärminist

Mario Draghi, den tidigare chefen för Europeiska centralbanken, trädde fram som en räddare i nöden för knappt ett år sedan. Då blev han premiärminister efter att den sittande regeringen kollapsade slutligt på grund av att man inte lyckades komma överens om hur det enorma stimulanspaketet som EU har beviljat Italien ska användas.

Under Draghis ledning har en samlingsregering med teknokrater på centrala poster nu framgångsrikt både hanterat pandemin som drabbat Italien hårt och inlett en serie nödvändiga reformer för att modernisera förvaltning och näringsliv.

Draghi är populär och har på mindre än ett år lyckats samla och stabilisera Italien och den vägen även stärka landets ställning inom EU. Nu hotas i alla fall den politiska stabiliteten i landet – än en gång.

Mandatperioden för Italiens president Sergio Mattarella, 80 år, går ut om ett par veckor och han ser ut att liksom sina företrädare inte låta sig väljas om. En ny president ska därför börja väljas på måndag.

Om Draghi väljs till president, vilket många vill, måste han lämna premiärministerposten, vilket många inte vill. Det skulle sannolikt leda till nyval med oanade följder och svårigheter att bilda en ny handlingskraftig regering.

En extra krydda i den politiska soppan i Italien utgörs av att parlamentet ska krympas rejält i nästa val, parlamentarikerna minskar med en tredjedel. Många parlamentariker vill absolut sitta hela perioden eftersom de inte alls kan vara säkra på omval. Om Draghi väljs till president leder det sannolikt till nyval och då tar många parlamentarikers politiska liv slut ett år i förväg.

Det kan vara oerhört viktigt att hålla kvar Draghi som premiärminister ända till parlamentsvalet om drygt ett år. Inte för att rädda hundratals parlamentarikers skinn ett år till, utan för att stora strukturella reformer borde sjösättas och drivas vidare.

De är viktiga att få i gång. De krävs för att Italien ska få tillgång till de många miljarder landet får i stöd och lån från EU:s återhämtningsfond, men framför allt behöver Italien reformerna med tanke på landets långsiktiga ekonomiska utveckling.

Italiens kraftigt skuldsatta ekonomi har länge varit en katastrof och det är ohållbart för hela EU att unionens tredje största ekonomi ständigt är i gungning. Det krävs reformer såväl för att få bort tungrodd och dyr byråkrati som för att få i gång investeringarna i landet. De kan äventyras om Draghi drar vidare med nyval och potentiellt politiskt kaos och handlingsförlamning som följd.

Under hela 2000-talet har Italiens president haft sina försänkningar i vänstern, men om det nu inte blir politiskt obundne Draghi talar de politiska konstellationerna för att en kandidat från högern skulle ha en rimlig chans att ta säte i Quirinalpalatset i Rom.

Men det blir inte lätt, för som i så många tidigare situationer i italiensk politik sedan 1990-talet så hoppar Silvio Berlusconi fram som gubben ur lådan. Den vid det här laget 85-årige företagsledaren, tidigare playboyen och premiärministern vill nu bli president och hotar med att hans parti drar sig ur samlingsregeringen om Mario Draghi skulle bli president. Också i den situationen skulle nyval hota.

Men Berlusconi kan i vilket fall som helst få svårt att bli vald. Det är inte folket som väljer utan en församling som består av drygt 1 000 delegater – ledamöterna i parlamentets båda kamrar och representanter från regionerna. Valet är hemligt och genomförs med en valomgång om dagen.

Under de tre första omgångarna krävs en kvalificerad majoritet. Därefter räcker det med en enkel majoritet för att utse presidenten. Inga officiella kandidater finns.

En lösning kunde vara att president Mattarella trots allt låter sig omväljas och avgår efter parlamentsvalet då Draghi kunde ta över. Det här kräver i alla fall en hel del juridiska krumbukter, vilket förstås inte behöver vara uteslutet i Italien. Men italienarna borde också kunna välja fram politiker som kan leda landet lika bra som teknokrater typ Draghi.

Det kan vara bara en parentes i italiensk politik vi nu har fått bevittna, året då Mario Draghi har lett landet med stadig hand. Populisterna och högernationalisterna lurar bakom hörnet inför ett eventuellt nyval eller ordinarie parlamentsval nästa år.

Det är paradoxalt att italienarna nu gillar läget med Draghi vid spakarna, men enligt alla opinionsmätningar är ändå en majoritet beredd att i nästa val igen rösta på ett populistparti. Högernationalistiska Lega och Italiens bröder attraherar tillsammans 40 procent av väljarna i färska opinionsmätningar.