Svenska Teatern drabbas när Dramaten stänger ner
Judas and the black messiah handlar om det rävspel som förseglade Svarta pantrarna-aktivisten Fred Hamptons öde. Daniel Kaluuya, som belönades med en Oscar för sin roll som Hampton, är karismatisk i en biopic som både bränner och bränns.
Svenska Teatern meddelade på onsdagen att de ställer in samtliga föreställningar i februari och inleder samarbetsförhandlingar. Också Sveriges nationalscen Dramaten ställer in föreställningar, vilket även det påverkar Svenska Teatern.
Hög sjukfrånvaro och medarbetare i karantän tvingar Dramaten att ställa in alla veckans föreställningar. Det innebär att bland annat urpremiären av Lars Noréns Solitaire skjuts upp, som är en samproduktion med Svenska Teatern, svenska Riksteatern och flera andra teatrar.
Svenska teaterns skådespelare Niklas Åkerfelt är en av de tio skådespelare som ingår i ensemblen för Solitaire.
– I det här skedet vet vi inget mer än att Dramaten ställer in alla föreställningar under de närmaste sju dagarna på grund av att medarbetare har smittats av coronaviruset, säger David Lindström, informatör vid Svenska Teatern.
Inte oroliga inför premiären i Helsingfors
Solitaire skulle ha haft urpremiär på Dramaten på lördag den 22 januari. Om allt går enligt planerna kommer pjäsen ändå att framföras på Svenska Teaterns scen under hösten 2022.
– Vi är inte alls oroliga över att det här skulle påverka oss inför hösten. Det är så långt i framtiden, säger Lindström.
”Vi behöver nu ta ett större grepp för att bryta eventuella interna smittkedjor på Dramaten och därmed säkra resten av vårens arbete. Vi kan i nuläget inte utesluta smittspridning på arbetsplatsen, trots daglig testning. Därför införs även distansarbete i sju dagar för så gott som alla yrkesgrupper”, säger Maria Groop Russel, vd för Dramaten i ett pressmeddelande. Detta rapporterade TT i måndags.
"Mänsklighet i kris"
Solitaire är ett av de sista verken Norén skrev innan han dog den 26 januari i fjol. Pjäsen handlar om tio människor tätt sammanpressade i ett utrymme som de inte kan lämna.
Trängseln på scenen är en grundförutsättning.
Precis som med många av sina andra pjäser förnyade Norén sin dramatik i den, framhåller regissören Sofia Adrian Jupither i en intervju med TT.
– Det är en extremt sårbar pjäs, det går inte att vara utan en enda person. Vi har en intern överenskommelse om en enorm försiktighet, säger hon.
Den slutna gruppen känns igen från Lars Noréns sena pjästrilogi om åldrande, men Solitaire är skriven efteråt och är också mer beckettsk, tycker Jupither. Medan Vintermusik utspelades bland en grupp pensionärer på semesterresa och Andante på ett äldreboende handlar Solitaire om människor i olika åldrar som verkligen sitter fast.
Ändå lyckas de varken förstå hur eller varför. Inte heller kan de ta sig ut.
– Vem blir man på ett ställe med helt okända människor? Läkare eller snabbköpskassörska spelar ingen roll, man står där, man har bara sig själv och sin kropp. Vilka medel tar man till för att överleva en sådan situation? Hur hanterar man det här som grupp? Det är en väldigt tydlig bild av mänskligheten i kris, säger Sofia Adrian Jupither.
DRAMA
Judas and the black messiah
HBO Max, 125 min, F16 Regi: Shaka King. Manus: Will Berson, Shaka King. I rollerna: Daniel Kaluuya, LaKeith Stanfield, Jesse Plemons, Dominique Fishback.
Det våras för det amerikanska sextiotalet, åtminstone på film. Där Aaron Sorkin i The trial of the Chicago 7 tog sig an den politiskt motiverade studentradikalismen kretsade Benedict Andrews Seberg – som i Jean Seberg, aktrisen – kring en häxbrygd med inslag av FBI och Svarta pantrarna.
Därifrån är steget inte långt till Judas and the black messiah av Shaka King, ett urstarkt, närmast rosenrasande drama som tar avstamp i panterprofilen Fred Hamptons tragiska öde.
Turen går här till Chicago, den mest segregerade av storstäder. Orsak nog att engagera sig politiskt, att ställa sig på barrikaderna och ta strid med ett myndighetsmaskineri vars maktutövning präglas av såväl rasism som brutalitet.
Det som Hampton (Daniel Kaluuya) och hans meningsfränder efterlyser är inget mindre än en revolution, en uppgörelse med det kapitalistiska systemet. Men även om retoriken är hård engagerar de sig också socialt; på programmet står allt från gratis hälsovård till rättshjälp och frukost åt skolbarnen.
Lika personligt som politiskt
Det imponerar inte på alla. FBI-chefen J. Edgar Hoover (en gastkramande Martin Sheen) talar om ett hot mot den nationella säkerheten, ”långt värre än hotet från ryssarna och kineserna”, och påföljderna är därefter: värsta klappjakten.
Det för oss till Bill O'Neal (LaKeith Stanfield), en sketen småbrottsling som åker fast och som i stället för att skaka galler väljer att ställa upp som informant åt FBI. De facto återfinns han snart i rollen som säkerhetschef för Svarta pantrarna i Chicago, bästa tänkbara utkikspost.
Dock är det här Fred Hamptons och Daniel Kaluuyas film. Det är Hampton som går in för att ena de svarta gängen i staden, något som gör att han i myndigheternas ögon blir ännu farligare.
Det är bra länge sedan det politiska dramat stod på dagordningen inom amerikansk film men Judas and the black messiah lyckas med konststycket att vara både politisk och personlig – på en och samma gång.
Redan inledningsvis bullar filmen upp med ett arkivmaterial som effektivt sätter tonen för det omgivande kulturkriget, en fajt med affischnamn som Martin Luther King, Malcolm X och Eldridge Cleaver.
Brännhet Kaluuya
Samtidigt har filmen den goda smaken att inte bita sig fast i hemtrakterna och dra en parallell till de frihetskrig som utkämpas i Afrika. Även Che Guevara förs på tal och när det börjar bränna under fötterna på Fred Hampton är Kuba en av de fristäder som omnämns.
Mer personligt blir det när Hampton får ihop det med Dominique Fishbacks aktivist och de två ser ut att snart bli tre, något som gör att det politiska engagemanget (med alla dess hotbilder) plötsligt framstår i en annan dager.
Daniel Kaluuya (Get out, Black panther) vandrade hem med en Oscar för bästa biroll, trots att man lika väl kunde tala om en huvudroll. Och vilket rollarbete då!
Speciellt respektingivande är
hans demagogiska utfall, brandtal av det slag som inte lämnar någon kall. Det är karismatiskt från början till slut och desto mera upprörande är det rävspel som förseglar hans öde.
Förresten, strunta gärna i den pompösa titeln. Filmen är av kött och blod, den brinner och den bränns.