När jag tänker på Elizabeth Anscombe
Vi hör ständigt talas om krigsbrott men vi har inte längre någon klar föreställning om vad ett rättfärdigt krig skulle kunna vara.
”The women are up to something” – ”Kvinnorna har nånting för sig” – hette det våren 1956 inom ledningen för University of Oxford. Ledningen hade gått in för att nominera USA:s före detta president Harry S. Truman till hedersdoktor och nu hade det ryktats att åtminstone en kvinnlig universitetslärare, filosofen Elizabeth Anscombe, avsåg att stiga upp och protestera vid det möte där beslutet skulle tas.
För vänner och studenter framstod Anscombe vid den här tiden i första hand som en brinnande ande: hon var katolsk konvertit, hon var djupt inspirerad av Wittgenstein, hon var beredd att ägna hur mycket tid som helst åt handledning och hon tog moraliska frågor på största allvar. För omvärlden i stort var hon känd som en excentrisk dam som kedjerökte, gick i långbyxor, inte brydde sig om hur hon såg ut och hade ett rörigt, bullrigt hushåll med sju barn som i stort sett fick uppfostra varandra.
Anekdoterna om henne är otaliga och inte alla är sanna. Det kan tänkas stämma att hon vid tillfällen då hon förväntades vara uppklädd hade med sig en kjol som hon helt enkelt drog över långbyxorna men det stämmer knappast att hon planerade in en handledningsträff med repliken: ”På måndag har jag ett möte, på tisdag föreläser jag i London, på onsdag föder jag barn så det skulle passa att ses på torsdag.”
1939 – då hon bara var tjugo år gammal – hade hon tillsammans med en studentkamrat skrivit en pamflett som ifrågasatte Storbritanniens inträde i andra världskriget ...
Hon var inte pacifist men hon förutsåg redan då att de allierade förr eller senare inte skulle nöja sig med att bomba militära mål till priset av ett begränsat antal civila liv, utan skulle komma att göra sig skyldiga till avsiktligt dödande av civila. Därmed – det var hennes orubbliga ståndpunkt – skulle kriget inte längre kunna anses rättfärdigt.
Hennes ställningstagande 1956 var en naturlig förlängning av hennes tidigare ställningstagande för hennes farhågor hade besannats gång på gång. Vid början av 1945 hade det brittiska flygvapnet finslipat sin teknik att bomba civila bostadsområden. Först släppte man bomber som slet av taken, därefter brandbomber och till slut bomber som förstörde vägar och gator och gjorde det omöjligt för räddningsfordon att komma fram.
Den 16 januari förstördes Magdeburg, en stad som jämnats med marken en gång förut, under trettioåriga kriget. (”Magdeburgisering” var länge en gångbar term för fullständig förstörelse.)
En knapp månad senare haglade brandbomberna över Dresden. Människor på gatan sögs in i brinnande huskroppar, de som sökte skydd i fontäner kokades levande. Uppskattningen av antalet offer varierar mellan 25 000 och 253 000.
För Anscombe var Truman först och främst en massmördare, han var mannen som gett order om att släppa atombomber över Hiroshima och Nagasaki i avsikt att tvinga japanerna till ovillkorlig kapitulation.
Det spelade ingen roll om atombomberna räddade liv på längre sikt, Anscombe tyckte inte det var rimligt att förödmjuka Japan med ett krav på ovillkorlig kapitulation, framför allt var hon övertygad om att ändamålet aldrig kan helga medlen. Bara en mening ur Anscombes tal mot Truman har gått till eftervärlden, nämligen: ”Vilken Nero, vilken Djingis Khan, vilken Hitler, vilken Stalin kommer inte i framtiden att kunna hedras om ni nu gör det här?”
Hennes protest blev en nyhet också i USA – fast där var man de facto mest intresserad av det faktum att hon var kvinna och de amerikanska medierna brydde sig inte mera om hennes person än om att hennes förnamn uppgavs som Gladys.
Varför är jag så berörd av henne?
Därför att jag plötsligt inser hur avtrubbad jag – och väl de flesta andra – har hunnit bli: vi är sen länge vana vid att krig i första hand drabbar civila, vi är vana vid att sjukhus och hjälptransporter bombas, vi är vana vid diktatorer som för krig mot sin egen befolkning. Vi hör ständigt talas om krigsbrott men vi har inte längre någon klar föreställning om vad ett rättfärdigt krig skulle kunna vara.
Anscombe stod upp för sin sanning – och fick göra det ganska ensam. Universitetets administration hade energiskt mobiliserat folk för att rösta som de önskade, medan Anscombe – som inte var någon organisatör – bara fick stöd av tre personliga vänner.
Men i dag anses hon som en av nittonhundratalets stora filosofer – bland annat tack vare det hon skrivit om etik. Och hon förblev orubblig i sin syn på förhållandet mellan ändamål och medel.