Fråga till en okoordinerad kör
"Kanske det skulle vara allt skäl att nyansera budskapet till dem som är oskyddade av vaccin."
Våren 2020 förvånades jag över mängden självutnämnda epidemiologer som delade med sig av sina tvärsäkra åsikter om pandemin. Det är lätt att vara säker, tänkte jag, när kunskapsunderlaget är tunt. Men på sista tiden har jag känt mig starkt frestad att ansluta mig till dessa självutnämnda epidemiologiskt sakkunniga och inte bara ge goda råd utan komma med regelrätta uppmaningar. Samtidigt tänker jag att det nog inte behövs flera rådgivande röster än Institutet för hälsa och välfärd THL, regeringen, Socialoch hälsovårdsministeriet, Regionförvaltningsverket, kommunen och alla andra som brukar ta ton i den här kören. Dessutom skulle mina goda råd sannolikt ha varit förutom förgäves också felaktiga och i strid med grundlagen.
Men några saker undrar jag över. Till exempel det här: våren 2020 behandlades över 70-åringar som en särskild riskgrupp. De uppmanades att hålla sig hemma och isolera sig. Vi uppmanades att inte besöka dem som bodde hemma, och vi förbjöds att hälsa på våra anhöriga på sjukhus och äldreboenden. Strategin var lyckad från epidemiologisk synpunkt, men tung att bära socialt och emotionellt. Våren 2022 har vi en ny grupp sårbara individer – ovaccinerade vuxna. Men nu är det tydligen omöjligt att komma med separata råd åt dem som bevisligen är i riskzonen av kategorin: ”Stanna hemma, undvik alla sociala kontakter. Jobba endast om det är möjligt att jobba på distans. Träffa inte era närmaste.”
En annan sak jag som undrar över: när omikron drabbade oss var det många som menade att skolorna borde stängas och barnen få undervisning på distans. Men nu råkar det vara så att barnen har lagstadgad rätt att gå i skola. Det är heller inte barnen som är mest utsatta för allvarliga former av covid-19, det är inte barnen som fyller sjukhusen, utan ovaccinerade vuxna. Därför, menar jag, ska barnens liv fortsättningsvis hållas så normalt som möjligt. Om situationen ändras bör ju också denna bedömning ändras, liv och hälsa bör gå före allt annat. Men det är tydligen väldigt lätt att föreslå att man drar in på barnens lagenliga rättigheter, men svårt att föreslå åtgärder som skyddar ovaccinerade vuxna.
Gruppen ovaccinerade vuxna består enligt uppgift av cirka 600 000 individer, av vilka en del är över 70 år, men största delen hittas bland yngre åldersgrupper. Budskapet till dem har varit ensidigt: vaccinera er. Slutsatsen är naturligtvis riktig, eftersom risken att bli allvarligt sjuk är mångfaldig för ovaccinerade.
Men budskapet går inte hem hos alla. Det handlar om en heterogen grupp. Det finns personer som vilseletts av desinformation, det finns personer som känner sig starka och litar på sin hälsa. Det finns personer med missbruksproblematik eller mentala problem, det finns utslagna och personer som tillhör olika minoriteter. Det finns fysiskt svårt sjuka som inte rekommenderas vaccin, och det finns individer som är ensamma och rädda. Kanske det skulle vara allt skäl att nyansera budskapet till dem som är oskyddade av vaccin, och fokusera på att vidta åtgärder som skyddar dem som är oförmögna att skydda sig själva? Och samtidigt trygga sjukvårdens bärkraft?