Har vi valt rätt storlek på sjukvården?

Har vi trängt in sjukvården i ett för litet plagg? Storlek S i stället för M eller rentav L. Om det är så vet vi vad som händer – det spricker i sömmarna.

Pandemin har blottlagt en sjukvård med oväntat små marginaler. Naturligtvis kan vården inte rustas för ett undantagstillstånd, men frågan är om den är rätt dimensionerad ens för ett normalläge, om ett sådant finns. Det behöver vi ha klart för oss, eftersom covid-19 knappast är den sista prövningen för vårt hårt belastade vårdsystem.

Det finns flera sätt att mäta dimensioneringen av sjukvården. En måttenhet är antalet vårdplatser per tusen invånare. Om man granskar statistik från OECD och EU ser man att Finland utmärker sig som det land i Europa som på kortast tid har gått från 8 vårdplatser per tusen invånare år 2000 till 3,6 platser år 2018. Det är minsann raskt marscherat jämfört med övriga Europa.

Som mer exakt jämförelse kan vi ta grannlandet Sverige som har minst antal vårdplatser av alla europeiska länder per tusen invånare, 2,1. Men utvecklingen har inte varit lika dramatisk som i Finland, eftersom Sverige hade 4 vårdplatser per tusen invånare redan år 2000.

Minskningen av antalet vårdplatser kan i sig vara ett tecken på en positiv utveckling. Modern sjukvård behandlar patienter snabbt och effektivt och skickar hellre hem dem än har dem liggande på vårdavdelningar om det inte är absolut nödvändigt. Det finns inget egenvärde i att ligga i en sjukhussäng. Om till exempel titthålskirurgi kan ersätta öppen kirurgi, som kräver längre vårdtid, är det att föredra.

Snabbare diagnostisering med modern teknik – i bästa fall redan på akutmottagningen – gör också att man kan undvika långa inläggningar på vårdavdelningar.

Om det är en sådan utveckling siffrorna visar är det fint. Men kan vi vara säkra på det?

Det pandemin klär av är i värsta fall en verklighet där själva vården inte har hunnit med avvecklingen av antalet platser. Då slirar dimensioneringen och vi kan skapa en dysfunktionalitet som både patienter och personal lider av. Vi riskerar också att tappa bort – om vi inte redan gjort det – mjuka värden som är en omistlig del av vården men som är svåra att mäta.

Det finns till exempel rapporter som visar ett starkt samband mellan sämre patientsäkerhet och bristen på vårdplatser i kombination med överbelastade akutmottagningar. Det är en mycket farlig kombination som pandemin avslöjat i all sin krasshet men som inte alls beror på pandemin. Men det lömska viruset ställer systemet mot väggen: upp till bevis.

Mot den bakgrunden kommer det historiska vårdvalet i morgon, söndag, lägligt. För i förlängningen handlar det om mer än bara var den närmaste hälsocentralen finns. På ett övergripande plan handlar det om dimensioneringen av sjukvården. Är Europarekordet i avveckling av antalet vårdplatser något Finland ska yvas över eller har det gått för fort?

Det finns de som säger att det var vårdpersonalen som höll ihop systemet under det första året av pandemi. Nu rapporteras det, inte bara i Finland utan i allt fler länder, att det är just de hjälpande händerna som är bristvaran inom vården.

Vi måste bli eniga om vad vården får kosta. Kostnadseffektivitet, ja, omfördelning av resurser, ja, när vården utvecklas.

Men det finns en gräns för när kostnadseffektivitet slår över i dumdristighet. När snålheten bedrar visheten. Låt oss vara kloka nog att inte korsa den gränsen.