Ett välfärdsområde utan förebyggande åtgärder?

“Ruku ryytschi”-begreppet blev känt för mig då jag inledde min arbetskarriär på ett kompani i Dragsvik. Det var inte enbart österbottningar som led av ryggbesvär, utan efter en tid insåg jag att den vanligaste orsaken till att beväringar bad om befrielse från tjänst var antingen influensa eller ont i ryggen.

Läkarna på garnisonssjukhuset ordinerade värkmedicin och befrielse från tung utetjänst till dem som klagade på ryggbesvär. Jag skulle helst ha ordinerat rörelse och träning av bålstyrkan till dessa i stället för medicin och stillasittande. Det handlade oftast om unga sportiga män som växt snabbt, tränat främst större muskelgrupper utan att stabilisera bålstyrkan eller om mindre sportiga män som idkat för mycket stillasittande. Efter en tid försökte jag föra en dialog med läkarkåren om att jag önskade att man i stället skulle beordra rörelse till dessa beväringar som medicin mot ryggont.

Fastän läkarna var samarbetsvilliga föll mina förslag på att de var bundna till att ordinera medicin och förbjuda belastning för att minimera riskerna för att någon skulle skada sig i tjänst.

I dag följer jag med debatten inför välfärdsområdesvalet och är förundrad över samma saker som när jag var en ung premiärlöjtnant en gång i tiden. Varför saknas alla förebyggande åtgärder i debatten om hur sjukvården skall ordnas, och främst finansieras. I insändarspalterna läser jag om hur alla skall garanteras vård, genast och nära.

Från den svenskspråkiga tv-debatten minns jag främst uttrycket "allt gott till alla” med hänvisning till samma vallöften; alla skall garanteras diverse specialisttjänster på sin hemort utan kötid. Den här ekvationen går dåligt ihop med att hälsovården redan nu är överbelastad och vårdreformen inte får medföra mera kostnader. Blanda sedan in det faktum att de äldre kommer att öka i antal i en mycket snabb takt på alla orter, liksom livsstilssjukdomar såsom diabetes typ två.

Jag kan inte nämna många kandidater som aktivt fört fram de förebyggande åtgärderna för att få hälsovården att gå ihop med de begränsade, budgeterade medel som finns för den. Bakom sjukdomar, främst de som är relaterade till livsstilen, finns en orsak som kunde ha åtgärdats i ett tidigt skede med annat än med medicin och sjukledighet. Den här delen av hälsovården har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar, inte i arrangemangen kring vården i dag eller i debatten om vårdreformen.

Motion och rörelse är den bästa möjliga förebyggande åtgärden för att motverka sjukdom och dålig hälsa. Dessutom är den billig att arrangera och ordinera, speciellt om det görs i god tid.

Av den här anledningen borde främjande av en aktiv livsstil stå lika högt upp på välfärdsområdets agenda som arrangerandet av själva vården. Det välfärdsområde som kommer att ha den högsta ambitionen i att främja välmående med förebyggande åtgärder, samarbeta kring detta med kommunerna och den tredje sektorn och genomsyra strategin med förebyggande verksamhet, kommer sannolikt även att ha de lägsta kostnaderna i arrangerandet av den egentliga vården.

Endast detta område kan måhända leva upp till alla löften om vård till alla, genast och var som helst.

”Varför saknas alla förebyggande åtgärder i debatten om hur sjukvården skall ordnas, och främst finansieras.”