Textil och teknologi i skulpturformat håller Sculptors fana högt
Nakupelle, krabbis och talko. HBL:s kulturchef Fredrik Sonck hittar flera finlandismer han vill skicka på export.
Galleri Sculptor är uppriktigt engagerande och undgår de kommersiella galleriernas visuella stagnation. Det entusiasmerande hos Arja Kärkkäinen och Pekko Vasantola som ställer ut där just nu är att båda på ett okrystat och modernt sätt närmar sig begreppet ”skulptur”.
Arja Kärkkäinen: Mauvaise Foi Pekko Vasantola: Veistoksia läheisteni soluista. Galleri Sculptor, Södra kajen 12. Till den 30.1.
Finska Skulptörföreningens galleri är centralt beläget men befinner sig ändå lite i skymundan på Södra kajen, där man i all tysthet håller utställningar som lyckas med exakt det som torde vara intresseföreningens mål: nämligen att uppvisa den inhemska skulpturkonsten som mångsidig och framåtsträvande. Utställningsprogrammet vittnar om att föreningens definition av skulptur är progressiv och vidsynt, och de konstnärer som ställer ut på Sculptor tänker stort och ambitiöst, i den mån som är möjlig inom ramarna för deras ekonomiska och logistiska realiteter. Variationen utställningarna emellan är stor, och innebär att galleriet inte löper den risk för visuell stagnation och monotoni som ständigt hotar kommersiella aktörer som måste satsa på enhetlig linje och estetik; på att utveckla ett varumärke. Därför är Sculptor ett uppriktigt engagerande galleri, trots att utställningarnas konstnärliga nivå naturligtvis växlar.
Genomtänkta helheter som passar ihop
Just nu är det ändå inte frågan om någon svacka i kvaliteten. De två simultant pågående soloutställningarna – Arja Kärkkäinens Mauvaise Foi (begreppet kan betyda ont uppsåt eller svekfullhet) och Pekko Vasantolas Veistoksia läheisteni soluista (ungefär ”Skulpturer av mina närmastes celler”) – bidrar enormt till att hålla Sculptors flagga högt. Det är fråga om två genomtänkta och sammanhängande helheter som dessutom passar utomordentligt väl ihop. Det bakre studioutrymme som Vasantola intagit är allt annat än det bihang som det ofta känns som, och hans utställning är precis rätt för det fönsterlösa rummen. Kärkkäinens fem verk lämpar sig å sin sida väl för det huvudsakliga galleriutrymmet, de understryker dess lite obekväma planlösning.
Det entusiasmerande i Kärkkäinens och Vasantolas utställningar är att de båda på ett okrystat och modernt sätt närmar sig begreppet ”skulptur”. Kärkkäinen ställer ut tre stora tvådimensionella jacquardgobelänger och balanserar ut dem med två skulpturer, som till sin stil och sitt utförande är helt annorlunda än vävarna. Det är nästan som om pälsskulpturen Solid Vessel (2021) och den mossbeklädda soffan The Scent of Another Woman (2021) var utförda av en helt annan konstnär än de platta gobelängerna. Denna dissonans kunde tänkas vara störande, för utställningens röda tråd är dessutom svår att urskilja. De maskinvävda textilverken (som har en oförneklig likhet till amerikanska Kiki Smiths jacquardgobelänger) är till sitt bildinnehåll väldigt konkreta i jämförelse med de två andra skulpturernas färg- och texturorienterade estetik. De enskilda verken är ändå så pass starka att spretigheten fungerar trots att Mauvais Foi inte som helhet förmedlar någon sammanhållen atmosfär.
Minkskinn och cellprover
Av Kärkkäinens fem verk är det speciellt Solid Vessels dystra väsen som framkallar en reaktion. Skulpturen utgörs av en mörkbrun jättekokong som hänger från taket. Till och med genom den obligatoriska ansiktsmasken känner man doften av läder som härstammar från verkets matta yta: det är lukten av otaliga minkskinn som har sytts ihop med pälssidan inåt. Det silkesmjuka är dolt, och den garvade avigsidan av skinnet som en gång omhuldat en levande varelse tycks nästan outhärdligt brutal. Det är inte lika groteskt som den belgiska konstnären Berlinde De Bruyckeres smärtsamma och köttsliga skulpturer, men nog pockande ändå.
Pekko Vasantola är till skillnad från Kärkkäinen helt konsekvent i sin science fiction-liknande helhet. Där Solid Vessel kändes påtagligt död är Vasantolas skulpturer ytterst levande – deras fokus är nämligen på regeneration. Från nära och kära har konstnären tagit cellprover och i galleriet odlas nu konstgjord vävnad. Det är vått och kladdigt och äckligt men också helt rent och fräscht och fascinerande. Framtidens laboratorieteknologier man läser om i media – CRISPR, odlat kött, kloning – känns med ens verkliga när man tittar på Vasantolas extraordinärt välgjorda små verk.
Såväl Kärkkäinen som Vasantola är relativt unga konstnärer och deras utställningar väcker nyfikenhet. Vartåt bär det av härnäst, vilka vägar kommer de att välja? Utsikterna är mycket goda.
”Ivern att bannlysa svenska ord som används i Finland, men inte i Sverige är förbluffande” skrev journalisten Mikael Sjövall i en flitigt läst kolumn i HBL häromveckan. Han kritiserade bland annat den språkvård och -politik som gör att journalister och andra professionella språkbrukare förväntas radera finlandismer ”som inhibera, simstrand och dividend”.
Det här är förstås en fråga med många dimensioner. Språkdiskussioner präglas ofta av en lite väl kategorisk inställning till rätt och fel, och det kan också gälla finlandismerna. Helt klart måste professionella språkbrukare ändå veta vad som inte är standardsvenska och i ganska hög utsträckning också anpassa sig till de rådande språknormerna. Mediespråket, myndighetssvenskan och skolvärlden är knappast betjänta av ett språkligt vilda västern.
Men med det sagt har Sjövall ändå en poäng: överlag har toleransen för språklig mångfald ökat på senare år. Vi är mer benägna att uppskatta dialekter, vi övergår till att använda samers och andra urfolks benämningar på platser, vi lånar in hejvilt med ord från engelskan och som litteraturvetaren Tomi Riitamaas doktorsavhandling visade hösten 2021 verkar riksvenska läsare rentav uppskatta inslag av finlandismer i finlandssvensk skönlitteratur.
Förstås finns det sammanhang där vidsträckt begriplighet måste sättas i främsta rummet, men visst finns det också ett gäng finlandismer som, av olika anledningar, borde uppvärderas, användas, spridas och rentav skickas på export.
Här är tio stycken.
1. Is i hatten. Många av de finlandismer som beivras är direkta lån från finskan, en del kan vara svåra att förstå i översättning och där får man ta det försiktigt. Men jäitä hatussa, att ha is i hatten i en situation där känslorna går heta och hjärnorna kokar är en fullt begriplig språkbild också i svensk dräkt – kanske till och med begripligare än is i magen som uttrycket heter på standardsvenska.
2. Krabbis. Låt oss vara ärliga, svenskans baksmälla eller bakfylla är ganska stela och opersonliga begrepp, medan ord som kopparslagare och blykeps är alltför dammiga och dessutom eufemismer. Det vardagliga bakis är gångbart, men tråkigt nog bildat av förleden baki baksmälla. Krabbis (eller krapula, samt släktingen morkis) är däremot utmärkta ord för tillståndet. Svenskarna är dessutom omåttligt förtjusta i sina fördomar om ”fulla finnar”, så vi kan gott bjuda dem på dessa små pärlor.
Ett utmärkt ord för ett vackert fenomen. Språkvårdare har ibland föreslagit synonymer som frivilligarbete, men talkot är i regel mer avgränsat och projektbetonat. Absolut ett ord att vara stolt över som finländare! Och om danskarna lyckats exportera sitt hygge så ska väl talko kunna göra samma resa?
4. Nakupelle. Då HBL 2015 ordnade en omröstning om våra finaste finlandismer var det nakupelle som fick flest röster. Det är lätt att förstå varför. Ordet är gulligt, oskyldigt och förvånansvärt osexualiserat. I en språk- och kulturvärld som präglas av en polaritet mellan överdriven anglosaxisk prydhet och en lika överdriven kommersialisering av den nakna kroppen, är nakupelle en murbräcka för en mer avslappnad syn. Direkt från bastukulturens hemland.
5. Råddig. Utan tvekan en kändisfinlandism, säkert delvis eftersom ordet används så flitigt i talspråket. Råddiga rum, skrivbord och resonemang tar aldrig slut, och skulle ordet användas mer frekvent också i skrift är det fullt tänkbart att svenskarna så småningom skulle fatta galoppen. Dessutom har ordet en utmärkt ambassadör i en av Tove Janssons mest underskattade figurer: Rådd-djuret.
6. Hoppeligen. Här säger språkvårdaren att det finns en bra motsvarighet i standardsvenskans förhoppningsvis. Men poeten invänder: betoningen ligger på den första stavelsen i hoppeligen, och därmed får ordet en helt annan gäckande nyans i sitt hopp.
7. Kiva. Ett finskt lån – javisst! Direkta motsvarigheter i standardsvenskan – o, ja! Men har ni märkt hur klibbigt det här ordet är? Österbottningar, ålänningar och till och med rikssvenskar som levt en tid i huvudstadsregionen brukar lägga sig till med ett och annat kiva. Kanske ingen stark kandidat för skriftspråket just nu, men ge ordet cred för en bergfast inmutning i (syd)finlandssvenskt talspråk.
8. Stritta. Skvätta eller stänka ger SAOL som synonymer, men alla finlandssvenskar vet att här saknar standardsvenskan ett verb med tillräcklig fart och kraft. När blodet strittar i en splatterfilm stänker det inte makligt ner på klinkergolvet utan strittar ända upp i taket.
9. På tumis. Rikssvenskan har på senare år haft en stor förkärlek för allehanda konstruktioner med slutleden -is, så att nylansera på tumanhand som på tumis borde inte vara alltför svårt. Dessutom har uttrycket en nyans av innerlighet som inte är lika stark i originalet. Man kämpar med bråkräkningen på tumanhand med specialläraren, men går på tumis på kvällspromenad med sin käraste.
10. Sist och slutligen. Många finlandismer problematiseras för att de är ålderdomliga, och därmed kanske svårbegripliga. Här brukar språkvården föreslå till syvende och sist – ett danskt inlån som knappast ter sig hemskt modernt i en yngre generations ögon. Och jag vågar lova att det sällan finns något begriplighetsproblem när talaren avrundar med att säga: Sist och slutligen så låter mitt språk alltid korrekt i mina öron.
I en språk- och kulturvärld som präglas av en polaritet mellan överdriven anglosaxisk prydhet och en lika överdriven kommersialisering av den nakna kroppen, är nakupelle en murbräcka för en mer avslappnad syn. Direkt från bastukulturens hemland.