Finska svårare än kinesiska?

Det finns två sätt att garanterat göra finländare förvånade.

Första sättet är att som rikssvensk lära sig finska. Och det andra att sedan hävda att finska är svårare än kinesiska.

– Men kinesiska är väl jättesvårt med alla de där tecknen! låter första invändningen.

Svar: Absolut. Men man behöver som utlänning inte lära sig ett enda tecken för att kunna prata kinesiska. Det finns ett system som kallas Pinyin (Stava ljud) och med vars hjälp kinesiskan kan skrivas med våra latinska bokstäver.

– Ja, men alla de där tonerna då? lyder invändning nummer två.

Svar: Standardkinesiska eller mandarin har blott och bart fyra toner. För den som är fullständigt omusikalisk kan det nog vara litet besvärligt, men jag tycker att exempelvis de (få) kinesisktalande finlandssvenskar jag känner har lärt sig bra.

Man får jobba en smula i början, för beroende på ton kan ett ord som ma betyda mamma eller hampa eller häst eller gräla.

Varför tycker jag då kinesiskan är enklare än finskan? Ta en mening som Jag ska åka till Peking och köpa en bok till dig.

På mandarin heter det Jag åka Peking till du köpa bok (Wo qu Beijing gei ni mai shu).

Den finska motsvarigheten Minä lähden Pekingiin ostamaan sinulle kirjan är avsevärt mer komplicerad.

Först måste vi böja verbet lähteä i första person singularis (lähden), Peking ska sättas i illativ (Pekingiin), så följer verbet ostaa i tredje infinitivens illativ (ostamaan), därpå ska pronominet sinä böjas i allativ (sinulle) och objektet ställas i ackusativ (kirjan).

Redan efter några veckors privatundervisning i Peking kunde jag föra enkla små samtal med taxichaufförerna. Det tog nog minst ett år innan jag spontant kunde formulera grammatiskt hyfsade finska meningar.

Finskan blir dock enklare ju längre man studerar den, med kinesiskan lär det vara tvärtom.

Min kärlek till finskan rostar aldrig – kanske just för att hon är så svårflirtad...