Språkvården kan inte alltid utgå från den sverigesvenska normen

SPRÅK Språkvetarna Jannika Lassus, Therese Lindström Tiedemann och Lieselott Nordman vid Helsingfors universitet har skrivit en insändare (HBL Debatt 18.1) med anledning av min I dagkolumn (HBL 12.1).

Tyvärr slår forskarna in öppna dörrar i sitt genmäle. I stället för att bemöta de konkreta problem jag påtalar i kolumnen väljer de att föreläsa om språkvårdens betydelse i största allmänhet. De försöker också skapa en nidbild av min krönika som de sedan angriper.

Jag har inte ifrågasatt behovet av språk- och namnvård i Finland. Som journalist är jag tacksam för alla de råd och all den vägledning som jag har fått av kompetenta och sakkunniga språkvårdare vid de finlandssvenska tidningshusen och vid Nyhetsbyrån SPT. Det jag kritiserar är det dogmatiska rättesnöre där Institutet för de inhemska språken oftast utgår från den sverigesvenska språknormen.

Lassus, Lindström Tiedemann och Nordman bedyrar att språkvården inte ger rekommendationer för det privata språkbruket. Så är det kanske i teorin. I praktiken rensas ”ålderdomliga” ord ändå bort från vår vokabulär då journalisterna anmodas att undvika sådana ord som har fallit i glömska i Sverige. I förlängningen leder det här till en klyfta mellan den svenska som skrivs i tidningarna och den svenska som talas av finlandssvenskarna. Vill insändarskribenterna vidga denna klyfta ytterligare?

Språkvården handlar till syvende och sist om representativitet. Vem tror sig språkvetarna och Institutet för de inhemska språken representera? Företräder de en föreställd samhällselit eller gräsrötterna? Vill de identifiera sig med de latinmumlande präster som fjärmade sig från folkets djupa led under medeltiden?

Vi ska givetvis vara lyhörda för den sverigesvenska språknormen, men om språkvården konsekvent signalerar att vår vackra och nyanserade finlandssvenska vokabulär inte är önskvärd har vi ett problem.

Institutets iver att slå stämpeln ”föråldrat” på ortnamn är ett annat exempel på denna arrogans. Varför tror sig Institutet för de inhemska språken veta bättre vilka ortnamn som är gångbara än de ortsbor som använder sig av namnen i dagligt tal?

Tolkningsföreträdet sträcker sig också utanför landets gränser. Varför vet den finlandssvenska språkvården bättre än estlandssvenskarna själva vilka svenska ortnamn som är okej? Borde Institutet för de inhemska språken kanske rådfråga den estlandssvenska kulturförvaltningen eller Svenska Odlingens Vänner i Estland i stället för att pådyvla sin snäva syn på den estniska geografin.