Nya sanningar – eller falska lockbeten

De stora sanningarna i ekonomin överlever inte många kriser. Under 2000-talet har flera gamla sanningar ifrågasatts eller luckrats upp. Den största och kanske mest radikala omvärderingen har skett i förhållande till skuldsättningen. Länge var utgångspunkten att stater ska vara försiktiga med låntagningen eftersom en hög offentlig skuldsättning ökar nationens sårbarhet och kan bli både farlig och dyr när räntorna stiger.

Coronapandemin gav dödsstöten åt försiktigheten. Det är förståeligt och helt acceptabelt att staten ökar låntagningen vid en djup kris vars konsekvenser var – och fortfarande är – svåra att överblicka. Men inställningen till risken med växande skulder tycks ha luckrats upp på ett mer övergripande plan, oberoende av coronaläget. Till och med Internationella valutafonden IMF, som traditionellt har förordat strama statsfinanser (och ofta blivit hårt kritiserad för detta), ser ut att ha gjort en helomvändning.

Inför Världsbankens och IMF:s vårmöte i april 2021 förespråkade IMF-chefen Kristalina Georgieva både ökad upplåning och högre skatter i de rika länderna för att stimulera ekonomin och för att minska de ekonomiska klyftorna som bara växer i pandemins spår.

Att nyliberalismens fanbärare IMF börjar värna om jämlikhet är anmärkningsvärt.

IMF förespråkar ökade offentliga satsningar, med lånta medel vid behov, förutsatt att de främjar befolkningens hälsa och ger ett mervärde. Båda villkoren är viktiga. Skuldsättningen måste vara disciplinerad och nyttan ska kunna dokumenteras och mätas efter hand.

Det här är en god utgångspunkt. Skuldsättning i sig är inte farlig, men den måste bygga på tillräckligt konkreta mål och framgången ska följas upp. Värre är det med många europeiska initiativ, såsom EU:s återhämtningsfond på över 750 miljarder euro. Den bygger mer på fromma förhoppningar om en bättre framtid än på noggrann uppföljning av mätbara resultat. Risken är stor att den fonden blir en modell för framtida diffusa politiska storsatsningar.

Vi ser redan embryot till sådana när diskussionen har inletts om en reform av EU:s regler för budgetunderskott och offentlig skuldsättning. Nya regler behövs, eftersom nästan inga länder följer de gamla. De nuvarande gränserna på maximalt 60 procent för offentlig skuldsättning i relation till bnp och maximalt 3 procents budgetunderskott är svåra att justera. De ingår i de så kallade konvergenskriterierna, som i sin tur är fastställda i unionens grundfördrag. En ändring skulle förutsätta alla länders godkännande.

Därför dryftar politiker och byråkrater som bäst möjligheten att kringgå regelverket genom att uppta nya lån för särskilt goda ändamål utanför fastslagna gränser och budgetramar.

Kreativ bokföring, alltså.

Aktuellt just nu är förslaget att lån för klimatvänliga investeringar inte skulle räknas med i statens ”balansräkning”. Satsningarna skulle genomföras utanför fastslagna skuldgränser, något som bland annat vår statsminister Sanna Marin förespråkade i oktober. Tanken kan låta behjärtansvärd, för ändamålet är gott, men förslaget är inte acceptabelt. Kreativ bokföring är som ett svart hål, det kan växa ohejdat. Dessutom finns två andra viktiga orsaker till att långsiktiga framtidssatsningar inte borde skötas utanför budgetramarna.

För det första är det svårt att entydigt slå fast vad som är hållbart, klimatvänligt eller grönt. Beslutsfattarna utsätts för ett hårt tryck när olika intressegrupper pressar på och alla vill få sina investeringsförslag att framstå som klimatvänliga. De senaste månadernas fars kring klassificeringen av kärnkraften och naturgasen inom den europeiska taxonomin är en god illustration av svårigheterna att nå enighet. Just nu ser det ut som om både kärnkraften och den fossila naturgasen skulle klassas som hållbara.

Det här är en politisk kompromiss som ska tillfredsställa Tysklands och Frankrikes motsatta intressen. Men det är naturligtvis absurt att naturgasen utmålas som klimatvänlig.

För det andra är det bara akuta kriser som ska hanteras med extra medel utöver budget. Det var berättigat när den ekonomiska depressionen slog hårt mot Finland i början av 1990-talet, för det var en akut kris. Likaså krävde finanskrisen 2008 extraordinära lånebeslut. Och det gjorde också coronapandemin 2020.

Långsiktiga kriser, såsom klimatomställningen, måste skötas genom en omläggning av politiken, något som sker mer eller mindre ivrigt över hela världen. Klimatkrisen är ingen plötslig överraskning. I över fyrtio år har vi känt till problemen och i trettio år har internationella förhandlingar pågått, tyvärr rätt ofta med klent resultat.

Klimatmålsättningarna bör vara en viktig del av varje enskilt lands politiska agenda. Satsningarna som krävs kan inte klassas som följden av en plötslig, överraskande kris.

Än sen, då? Eftersom klimatomställningen är ytterst viktig, varför inte ta till kreativ bokföring och skuldsättning utanför fastslagna gränser? Svaret är lika enkelt som entydigt: Därför att den möjligheten behövs vid nästa överraskande kris, för sådana är oundvikliga. Några tänkbara scenarier:

Världen drabbas sannolikt av en ny pandemi i något skede, och då måste extra resurser sättas in igen för att undvika en katastrof inom hälsovården och ekonomin – och för att stödja drabbade medborgare.

En ny flyktingvåg kan dra över Europa med kostsamma konsekvenser som är svåra att förutse.

Säkerhetsläget kan försämras i Europa på grund av aggressiva åtgärder eller cyberattacker från något lands sida.

En allvarlig terroristattack kan få plötsliga och dyra följder som måste hanteras.

Arbetskraftsbrist i kombination med en åldrande befolkning kan leda till akuta problem på olika samhällsområden med krav på tilläggsresurser.

Ingen kan veta vilka överraskande upplåningsbehov framtiden för med sig, och därför är det bäst om skuldsättningen i såväl Finland som hela EU ligger på en dräglig nivå.

Kreativ bokföring brukar sluta illa. Skuld är skuld hur gott ändamålet än är. Visst är det sunt att gamla sanningar omvärderas, men däremot är slutsatserna av alla omvärderingar inte sunda.

”Politiker och byråkrater dryftar möjligheten att uppta nya lån för särskilt goda ändamål utanför fastslagna gränser och budgetramar. Kreativ bokföring, alltså.”

BJÖRN SUNDELL

är fri publicist, ekonom och tidigare ledarskribent vid HBL.